Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1853, sida 1

— ———5——77— Sprida ut, att han blifvit bestulen, t. ex. på sin snusdosa; jag antar att den är af silfver, derför att det skall vara något värde uti den. Derester passar han på, vid tillfälle af en folksamling, och stoppar den på mig, t. ex. i min bakficka, så att jag ej märker det. Han har förut låtit förstå att han misstänker mig, nu framträder han med en öppen anklagelse, jag blir visiterad, man finner dosan — jag göres till tjuf. — Ån ja, sade häradshöfdingen, vaggande på stolen, — visst kan sådant tånkas, men det kommer an på hvem det dr — med riksdagsman kunde det väl åtminstone inte hända, för ingen menniska skulle tro derpå. — Alldeles rigtigt; och hvarigenom vore jag skyddad? visserligen genom en råttskaffens vandel, men, och ännu mer, genom kännedomen om att jag eger förmögenhet. — Ganska saunt! men det senare var åtminstone inte fallet med de nu här tilltalade. -Desto försigtigare bör man, i min tanka, vara. Emot de tilltalades vandel har tillförene icke det ringaste varit att anmärka, och ännu i denna stund är det till den grad allmänna tänkesättet i orten, att de äro oskyldiga, att hela häradet erbjudit sig att gå i borgen för dem — hvilket jag å häradets vägnar får göra. — Men besinna, bästa riksdagsman, för hvilket ansvar riksdagsman utsätter sig! — Det blir då min sak. Jag vill emellertid blott säga, att jag tror mig vara den verklige tjufven — eller tillställaren, om man så vill kalla det — på spåren. Här är kommen till orten en person, som, förut illa känd, gjort sig allmänt förbatad för det dels hårdhjertade, dels ränkfulla sätt, hvarpå han går tillväga vid utförandet af grefve Gyllenkronas uppdrag.