Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1853, sida 2

na kyrkas minister minst af alla undra på om en mängd mycket samvetsömma menniskor lida af att nödgas se de kyrkliga ceremonierna utförda under en ritual, som enligt deras åsigt ej öfverensstämmer med den trossats, som utgör salighetens grund. I psalmboken kan man undvika de stycken man ej tycker om, men icke så i handboken. När nu dertill kommer, att dessa igamla böeker under århundraden gällt såsom orthodoxa, så borde det väl ej vara en församling förmenadt, att om den så vill, begagna dessa böcker. Hvad våda kan väl ock ligga deri att några beskedliga läsare i Norrland sjunga sina psalmer efter den gamla psalmboken och njuta de sakramentala nådemedlen efter den gamla ritualen? Theologiska fakultetens modisikationsförslag, att öfverallt inom svenska kyrkan de gamla böckerna måtte så till vida få begagnas, att når så önskas, döpelsen m. m. efter denna ritual må förrättas, och att hvad psalmboken angår, presterna måtte anmanas att undvika de psalmer, hvilkas bruk kunde väcka förargelse — synes åtminstone hafva varit en eftergift af så oförargelig art, att äfven den kortsyntaste och envisaste anhängare af kyrkans enhet kunnat medgifva den. Att icke hafva medgifvit detta, kommer, enligt vår tanke, att medföra förhållanden, ur hvilka det för regeringen torde bli kinkigt nog att reda sig, alldenstund bandet mellan de norrländska läsarne och statskyrkan nu är lösryckt och deras separatism inom kort tid kommer att blifva långt mera deciderad än hittills. Det finnes ingenting i I ett samhälle, som bör behandlas med mera grannlagenhet och försigtighet än religiösa rörelser, för att de ej skola antaga den karakter och leda till de händelser, af hvilka den katholska kyrkan haft en så slående erfarenhet. Den protestantiska rörelsen hade aldrig ledt till hvad den blef, utan den katholska hierarkiens envisa trots, att säga nej till dess första, ytterst billiga fordringar. Ur ecklesiastikministern, som känna medeltidens kyrkohistoria, bör veta detta bättre än vi. Såsom påfvedömet då handlade, handlar han nu. Ersarenheten skall visa, om han ej med sitt oförståndiga nit om statskyrkans sormella enhet, eller kanske rättare sagdt, sitt hat mot allt hvad opposition och dissenters heter, och sitt deraf dikterade bannbref mot läsarne, begått värre än en fel, begått en oklokhet. Den afvikne kamreraren vid Drottninghuset i Stockholm, Möller, efterspanas från alla håll. Enligt öfverståthållare-embetet från statsministern för utrikes ärenderne meddelad alskrift af kgl. sv. ministerns i Köpenhamn skrifvelse af den 23 sistl. Maj, rörande den honom uppdragne efterspaning af nämnde Möller, hvilken med ett för inspektoren Andersson utsardadt pass förmodas kafva passerat genom Köpenhamn, har, berättar D.B., denna förmodan befunnits fullkomligen grundad. Redan den 2 Maj har en person, försedd med förenämnda till inspektoren Andersson utgifna pass, låtit i polisen derstädes visera detsamma, för att samma dag öfver Kiel fortsätta resan till Hamburg. Polisdirektören konserensrådet Vrestrup har äfven tillskrifvit polismyndigheten i Hamburg, och anmodat densamma att esterspana den föregilfne Andersson, i fall han ännu skulle uppehålla sig derstädes, men att det ansågs mer än sannolikt att ifrågavarande rymmare utan uppehåll fortsatt resan till England. I sammanhang härmed hafva, enligt P.T., officiella Skrifvelser i ministeriel väg afgått till svenska beskickningarne i Hamburg, London och Washington, med begäran om Möllers efterspanande, och att i händelse han anträffades, han måtte gripas samt hit återsändas. Aftonbladet gör några allvarsamma anmärkningar mot Drottningshusets direktion, för dess oförlåtliga vårdslöshet, att icke efter prosten Frösts död efterhöra den kassanyckel, som hos honom bordt förvaras, och gifva Möller tillstånd att resa bort innan någon revision af kasFETT TE 1iiii TT —