Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1853, sida 1

— Det är så vanligt, det tro de alltid skall hjelpa. — Jo pocker ock! då känner du inte Rödingen. Ett ljudeligt gnäggande af Brunte tillkännagaf att man var framme vid gården, och att han fått sigte på kils — den ende i huset, för hvilken Brunte numera intresserade sig. Annars var Brunte inte mera sig lik. Hvar gång det gick i stalldörren, vände han hufvudet om för att se efter hvem det var som kom, och man kan tryggt taga för afgjordt, att detta gällde den fordne husbonden. Var det Nils, så fick han en välkomsthelsning genom ett sådant der — hvad skall man kalla det? halfgnäggande — men var det återigen Röding, så drog han sitt hufvud tillbaka med största likgiltighet. Han var ruggig, aptiten var borta, hvarför han magrade af, aldrig var det numera exempel på att han hofverade sig när han skulle spännas för — med ett ord: allt tillkännagaf att han icke mera trisdes, och att äfven han hade känsla af den förändring, som föregått på Björkudden. Nils kom för att ta emot hästen, och just som de begge åkande herrarne stego ur för att gå in i huset, frågade Röding sin reskamrat: — Men jag har alldeles glömt fråga bror om anledningen till brors besök . . . jag vet att brors tid är så upptagen, att ingenting är öfrigt deraf åt ceremonivisiter. . — Åh, jag brukar just inte göra många ceremonier, jag, svarade kommissarien. Jag har annars ett litet ärende till brors tillkommande svärmor. Men se der är hon. Mjuka tjenare, fru Bäck lilla! hur står till? får beklaga sorgen. Å Gumman, som kom ut på förstugbron för att välkomna sitt fremmande, hade just ett välkommen på tungan, men af en hemlig anledning utbyttes detta emot ett: var god och stig in herr hofrätts-kommissarie!