Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1853, sida 1

—k— 22 — herrskar verlden. Man tycker i allmänhet icke om att lyda; deraf denna motspjernighet, mången gång öfversilteri och tyranniserande mot konstnärn, men villigt böjer man sig under spiran, när den en gång är fattad af en kraftfull hand — och kraften, den kommer från Gud. — Det der fattar jag. Men hur ofta ser man icke ganska medelmåttiga konstnärer heherrska verlden, som du säger? — Man tycker att de beherrska verlden, ja. När man ser dem öfverhöljas med bifall och guld, har det väl utseende af att de dominera, men som en sådan magt för det mesta är usurperad, så behöfs det blott ett vindkast för att slå omkull den. Magt måste vara laglig, för att ega bestånd. Och för att vara laglig, måste den utgå ifrån den, som all magt hafver. Den mäste äfven vara höjd öfver all täflan, den måste ej kunna fördunklas, lika litet som den sjelf såker fördunkla. Se på dessa storheter, som verlden bär på händerna! Hur ängsligt söka de icke att fördunkla hvarandra, och undvika att fördunklas! De äro blott stora så länge som ingen större kommer; då äro de glömda, försmådda — deras magt år bruten. Och att försmå utmärkelserna är större än att eftersträfva dem. Så endast kan man lägga en upprorisk verld för sina fötter. Clara hade i detta ögonbliek någonting så stolt och imponerande i sitt uttryck, att Linnha, som hade på tungan en anmärkning om svärmeri, lät den förfalla. — Jag vet hvad du ville säga, återtog Clara. Du anser mig öfverspänd, och det är också endast för dig som jag skulle vilja göra en sådan konstnärsbekännelse, som den jag nu framlagt. Men när man bigtar sig, så får man icke dolja något af sinafel. Tror du väl att jag förnekar de svagheter som vidlåda konstnärn, eller som rättare äro oskiljagtiga från hans na