Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1853, sida 1

betare; man ansäg detta blott som en illusion, utan att tro det nägot dylikt skulle kunna komma i fråga. Så stor var vanan hos arbetare att söka emploj hos en husbonde, att man måste ursäkta de tvifvel, som i detta hänseende uppkommit. Numera synes detta yttrande på intet vis ha varit öfverdrifvet. På senare tiden har inom manufakturdistrikten vid flera tillfällen inträffat, att två eller tre husbönder visat sig serdeles måna om att försakra sig om en arbetare; och vi ha hört omtalas att arbetare, då de blifvit erbjudna emploj. yttrat: Hurudant är det rum vi skola arbeta uti? Huru högt är det? Huru många trappgångar ha vi att gå upp? Hade man hört något dylikt för 10 år sedan, skulle man ansett det för ett skämt eller som en berättelse ur Tusen och en natt. Hvem skulle tro att arbetsfolk bekymrade sig om annat än sin aflöning; att de skulle sätta i fråga sanitära försigtighetsmåtts vidtagande, för att bibehålla hel san under arbetet; derpå tänkte man icke. Ehuru icke allt fabriksfolk ha gjort sådane framsteg till oberoende, ha de likväl onekligen i allmänhet förbättrat sin ställning. Vid flera tillfällen ha fabriksegarna icke allenast funnit sig föranlåtna att ganska betydligt höja aslöningen, utan äfven att minska arbetstiden. Sättet hvarpå den senare förändringen utfördes, har gifvit anledning till följande lustiga anekdot: Då för några veckor sedan arbetarne i Ashton, Halybridge, Oldham, Lees och i närgränsande städer funno att de ingenting kunde uträtta genom negotiationer med sina husbönder, rörande förminskning af arbetstiden, beslöto de att tillgripa en annan utväg, neml. att helt stilla lemna fabriken kl. 6 på aftonen (efter 10 timmars arbete), hvadan de påtogo sina öfverrockar och marscherade i trupp från stället. Då en stor fabriksegare vid Halybridge hörde att hans folk (till ett antal af 1000 eller mera) beredde sig att en afton på samma sätt lemna fabriken, sprang han till den yttre dörren och tillstängde denna, samt ställde sig med ryggen deremot, för att hindra densammas öppnande. Årbetarne nedkommo i en sådan massa att det varit ganska lätt för dem att forcera utgången, men då man tillsade dem att de icke tillätos att komma ut, satte de sig helt stilla ned på trappstegen. En djup tystnad herrskade för några minuter; slutligen sade en af arbetarne till de andre: välan, mina gossar, det duger inte att vi sitta här som om vi icke hade mål i munnen; låtom oss sjunga en stump. Förslaget emottogs med enhälligt bifall och en lycklig ingifvelse af talaren kom denna att ögonblickligen välja nationalsången (hvilken man kunde vara viss om skulle mötas med allmän sympathij: Britons never shall be slaves. Uti den stora, sju våningar höga fabriken, med sina långa tomma salar, hade aldrig tillförne hörts en sådan kör. Effekten blef också nästan elektrisk, ty husbonden, vändande sig om på klacken, med ett illa undertryckt skratt, gaf genast upp fältet, och tillät arbetarne att gå hvarthän de behagade. Denna händelse omtalas nu, såsom man finner, med ett skämtsamt bifall af samma tid— —557557 tur? Vare han icke cvar es vare han al mannict