Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1853, sida 1

jande: Först och främst blottade han rätta halten af den i budgeten skenbart återstallda jemnvigten, i det han visade huru den hufvudsakligen tillvagabragts derigenom, att de summor, som under de för ra regeringarne anslagits till amorteringsfonden och således hörde till utgisterne, nu figurerade bland inkomsterne. Hade de förra regeringarne handlat på samma sätt, kunde de äfven haft budgeter utan deficit. För öfrigt betvillade han, att, oaktadt detta konstgrepp, jemnvigten ändå var betryggad, för hvilket tvifvel han hade tillräckliga grunder, enär han bland annat beslog regeringen med den (kanhända uppsåtliga) blundern att i inkomsterna hafva upptagit de af jernvägskompagnierna deponerade medlen till 27 millioner, då de i sjelfva verket endast komma att belöpa sig till 5 å 6 millioner. Talaren förglömde icke eller, innan han lemnade detta kapitel om inkomsterna, att beklaga, det inkomsten af de orleanska egendomarnes försäljning var upptagen i budgeten. Han fann en bedröflig motsägelse emellan franska regeringens uppträdande, i eganderättens namn, vid Wicnerhofvet till fördel för de lombardiska emigranter, som genom Österrikes konfiskeringsåtgårder mistat sina egendomar, och den diktatoriska handling, som beröfvat familjen Orleans dess egendom. Han hoppades dock, att styrelsen, som i Wien tagit ett så högsint steg, deri sjelf skall se en bevekelsegrund att icke drifva till ytterlighet en åtgärd, som utgör dess vänners förtvislan och dess fienders glädje. Senatsbeslutet af d. 25 December, som så betydligt kringskurit lagstiftande korpsens makt, blef ganska allvarsamt nagelsaret. Det fanns, enligt hans åsigt, tvenne sätt att grunda en myndighet: det ena genom att upphöja allt hvad som omgifver den, för att sörskalla den fasta och värdiga stödjepunkter; det andra genom att sänka allt för att låta den från höjden ensam dominera. bet är den senare ställningen, som de nuvarande maktinnehafvarne vilja intaga. Talaren beklagade att man ville tillvälla sig en så öfverdrifven makt, och förundrade sig öfver att se den understödd af män, hvilkas föregåenden icke syntes bebåda sådana tendenser. (Detta var en släng åt de tillstadesvarande herrarne Baroche, Bonjean, Rouher, Paricu och Billault m. fl.) Lagstistande korpsens ställning var mycket ringa, den var lika med noll. Vi äro mycket små, yttrade talaren. Man tåler ingen frihet. Styrelsen vill icke se någon handla, utom henne sjelf; hon emottager icke en gång några råd. Och dock måste hon slutligen följa de henne gifna råden; men då stöter man tillbaka de personer, som gifvit dem. Sedan granskade hr Flavigny den inre och yttre ställningen samt erkände, att den förra vara god; men, med så många företag, som nu vore å bane, skulle en kris, ett missväxtår, hafva de mest sördersliga söljder. Till det yttre, ansåg han styrelsen ganska stark, men han såg den isolerad på alla håll, utan allianser, hvarken med de gamla enväldigaa eller med de konstitutionella makterna. Den aslagsnar sig från de senare genom sitt ursprung, från de andra genom sin form. Till slut erinrade hr de Flavigny om kejsarens ord uti talet vid riksmötets öppnande. Napoleon hade fe hhn —