Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1853, sida 1

vid detta tillfälle yttrat, att friheten icke är egnad att grunda en politisk byggnad, men att den bör sätta kronan på verket. Hr de Flavigny hade lagt märke till denna förklaring och antagit den som en förhoppning, den enda som qvarhållit honom på församlingens bänkar. Så länge han behåller sitt säte derstädes, tror han sig äga rättighet att en och annan gång taga till ordet, alltid för befrämjandet af en sansad och fri diskussion. Under loppet af detta föredrag reste sig presidenten Billault 5 eller Ö gånger, liksom han väntat att talaren skulle förlöpa sig och gifva honom tillfälle att afbryta honom. Men hr de Flavigny valde så väl sina uttryck och bibehöll hela tiden en sådan sans och måtta i framställningssättet, att Billault icke en gång fick en anledning till en påminnelse. Hela församlingen lyssnade till talarens ord under en fullkomlig tystnad och med den största uppmärksamhet; men när han slutat öfverhopade den honom med de varmaste lyckönskningar. Var hr de Flavignys anförande märkligt, så kan detta i nästan i ännu högre grad sägas om det svar, som statsrådets president Baroche fann sig föranlåten att, å styrelsens vägnar, afgifva å detsamma. Baroche började med att erinra om att hr de Flavigny beklagat sig öfver frihetens frånvaro och skyndade sig att sedan konstatera att just Flavignys tal, i hvilket han gjort ett så obehindradt bruk af talfriheten, var det bästa svaret på denna klagan. Förs. hade rättighet att säga allt, att fordra allt, att diskutera allt, att taga kännedom om allt, liksom styrelsen äger rättigheten att förklara allt och framhäfva sanningen i alla hänseenden. Flera af de vigtigaste punkterna i hr de Flavignys tal lemnades imellertid obesvarade. Sålunda yttrade Baroche ingenting hvarken om senatsbeslutet saf den 25 December, eller om inkomsterna af de orleanska egendomarnes försäljning. Hans svar berömmes likväl mycket för den takt och finess som deruti ädagalades. Den korrespondent i Ulndep. Belge, som berättar denna tilldragelse, tillägger densamma största vigt och betydelse, ja, går så långt, att anse den i Frankrike hafva återinfört det parlamentariska styrelsesättets former. Detta hans förmenande är naturligtvis förnämligast grundadt på Baroches erkännande af församlingens fria diskussionsratt. Då det dock ännu icke är kändt, huru Bonaparte sjelf ser saken, torde den värde korrespondenten tills vidare få anses hafva, såsom man säger, uppgjort räkningen utan värden. Lika lifvadt som mötet den 18 var, lika färglöst och matt var mötet följande dagen, då hela utgistsbudgeten blef antagen. (Styrelsen har alltså öfvergifvit den planen att låta på en gång votera både utgiftsoch inkomstbudgeten.) I morgon förekommer inkomstbudgeten. Det är då som hr Montalembert ämnar taga till ordet, för att bestrida giltigheten af konfiskeringsdekretet. BELGIEN. Enligt ÄIndep, Belge ar det fräga om, att kronprinsen skall gifta sig med österrikiska erkehertiginnan Marie Henriette Anna, som, född den 23 Augusti 1836, är en dotter af den aflidne erkehertig Josef och prinsessan Marie af Wärtemberg. Erkehertig Josef, ket OO OO RE ORO O Eu, X — SE 0