gagnande klassers aftagit; men måhända är det ändock ,smålånens, ändring, som nu skall tjena till ordnande af lånerörelsen? Vi äro visserligen af den ölvertygelsen att riksbankens lånerörelse på namn heldst under en så beskaffad styrelse, som den våra ståndsoch bankordningar nu stadgat, heldre bör lemnas åt enskilde banker, på vilkor, som medföra en säkrare om och mindre räntevinst på riksbankens kapitaler; men då man äfven vill minska de enskilde bankernas lånerörelse, fatta vi ej riktigt huru sådant skulle kunna förenas med det behof af lån från så kallade ,låneanstalter, som regeringen erkänt, då hon infordrat förslag till dylikas ordnande. Vi komma snart till komiterades yttrande om privatbankerna och måhända kan det lemna en anledning för ett säkrare bedömande. Här vilja vi blott antyda, att minskningen, om den ej sker i sampand med en större frihet för enskild bankkredit, hvilket komiterades yttrade betänklighe); — —— ter mot ,filialbanker icke synes utlosva, blifver en stor stötesten för ordnandets genomförande och sannolikt för hela systemet, äfven om det vore möjligt att reglementera för den af komiterade förordade verksamheten., Komiterade, som ansett sig böra ingå i öfvervägande af de allmanna förhållanden, som kunnat inverka på myntvrärdet, inlåta sig i åtskilliga betraktelser öfver den uppkomna stora tillgången på guld. Om man deraf finner att de, med en i finansvåg ovanligt religiös åsigt, deruti se ,en skickelse af försynen, att genom denna tillökning i den ädlaste metallens mycken—— — —ä——— het, den stora och tillvexande utgisningen af banksedlar skulle motverkas eller uppbäras, så bör man dock hoppas, att om försynens afsigt dermed äfven kunnat vara, att dymedelst de kriser förekommas, som ständigt ökade varutillverkningar och utvidgade handels-företag eljest kunnat framkalla, hon åtminstone i sin vishet icke bär samma fruktan för eller fiendtlighet mot sjelfva de ökade tillverkningar och utvidgade handelsföretag, hvarigenom från vissa håll man ständigt söker att afhålla andra krafter än egna ifrån industri och spekulationer. NMan skulle nästan kunna tro, af de ständigt återkommande farhågorna i betänkandet för fri utsträckning af näringsfliten och handeln, att dess motståndare haft väldiga organer bland de kommitterade. Emedlertid lugnas man af kommitterades förklaring, hvari vi ock instämma, att om också en förändring i guldvärdet skulle leda till hvälfningar i de länder, som hafva guld till värdemåttstock, så kommer det ej att medföra samma olägenheter för oss, som hafva denna måttstock i silfver; och under förutsättning, att högre makter möjligen inblanda sig i folkens myntreglering, synes man ej böra befara någon synnerlig olägenhet deraf att, enligt kommitterades uppgift, uti intet land at Europa är beI ppå I loppet af metalliskt mynt i rörelsen så ringa, som i Sverige. Vi instämma derföre i följande kommitterades framställning: Banksedlar, som vid anfordran inlösas med utsatt metallisk valuta, ega, såsom ett beqvämare och mindre kostsamt rörelsemedel, företräden framför metalliskt mynt, särdeles i ett land som Sverige, der asstånden orter emellan äro långa och sullständiga kommunikationsanstalter ännu saknas. Folkets vana vid banksedlar, i följd hvaraf endast silfvermynt å lägre valörer för rörelsen erfordras, gör det onödigt, att genom indragning af banksedlar å 32 sk. söka dit ytterligare utlvinga silfvermynt. Någon förändring i valörerne å Bikets Ständers banks sedlar synes alltså sör det närvarande icke behöslig, helst det sör myntvärdets upprätthållande gör tillfyllest, om den, som vill ur banken uttaga silfver till större belopp, erhåller sådant i plans eller ock vexel å Hamburger Bankovr; anseende vi likväl, att om, såsom kommitterade yttra, då frågan om myntenhetens bestammande till 3 eller J rdr silsver blir slutligen afgjord, det bör komma under pröfning, om icke ett emot samma enhet svarande pregladt silfvermynt då borde spridas i allmänna rörelsen, man likväl med varsamhet bör behandla frågan huruvida minsta valören å Rikets Ständers banks sedlar bör blifva dubbla