Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1853, sida 2

jag önskar mitt barns dod ... Gud bevara mej för en sådan synd! ... men hon önskar det sjelf, för det hörs många gånger påna, att hon bara vill härifrån. Vore det som det var förr, så vore det ingen nöd, för unga grefyen han är så dann i Lina så han kunde göra för henne hvad som helst . . . det är som bror och syster ... men det står i vida verlden när han kommer igen, eller om han nånsin kommer igen, för är det sannt som de säger, så skall det vara hans sulla allvar att hellre lata Ragnarsborgs gods springa än han öfverger Clara ... har kära syster hört på någonting sådant förr? — Jaja, känner jag grefve Kuno rätt, så vore han nog istånd till sådant, så otroligt det också låter. — Tråmme ska det inte vara visst! han ska bara nu sparkulera på att kunna slå sig ut på egen hand om föräldrarna göra honom arflös, och funderar på att arrendera sig en liten egendom. — Herre Gud om det vore så väl! Då skulle vi, Åkerfält och jag, gerna flytta till honom och tjena honom för intet. Men han ångrar sig nog, tänker jag .. ännu har han sex veckor på Sig ... — Jaja men, det tror jag med. Han skulle väl vara bindgalen annars. Men se der kommer Lovisa! hvad kan hon lipa efter nu igen? Lovisa icke blott grät; hon gaf alla tecken till förtviflan. — Men hvad är det åtena i IIerrans namn? sade slutligen fru Florn, sedan man länge väntat att Lovisa skulle yttra sig. Grefvinnan har väl grälat på henne igen, som vanligt? — ÅÄn, åh, åh, åh, snyftade den storknande Lovisa — det . . . är . . . väl ... Värre. — Har hon fått stryk då? — Det ... är ... väl ... värre ... — Har herr Linjal varit otrogen? frågade småleende