Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1853, sida 1

pularitet, som följer dermed, i stället att hvad som nu inträffat återväcker minnen sådane som Zachrissonska affären m. fl. Eller skulle det vara så långt kommet, att man uttryckligen vill visa respektive ledamöter af det högvördiga ståndet vid riksdagarne, der de i sjelfva verket borde hafva intet att beställa, att de icke må understå sig att i något hafva åsigter som skilja sig från de maktägandes, så vida de vilja hoppas på någon befordran? Den ofvannämnda biomständigheten åter, som blifvit framhållen i tidningarne, är att hr Lindgren för sin befordran haft att tacka en hög embetsman, såsom han först kallades, och hvilken sedan uttryckligen blifvit nämnd att vara den nu åt så många håll i hemliga negociationer verksamme generaltulloch rese-direktören baron Gyllenhaal. Tidningarne hafva härom redan innehållit tillräckligt, så att jag icke vidare behöfver upptaga utrymmet med berättelsen om huru saken blifvit för allmänheten bekant. Den egna ryktbarhet, som baron Gyllenhaal redan förut vunnit, genom sin befattning med hvarjehanda kulissmanövrer vid riksdagarne, genom det förhållande hvari han stått till de besoldade tidningarne, ifrån Svenska Biet i åminnelse allt intill Tiden och Morgonbladet och nu sednast till hr Franz Sjöbergs tidning, jemte alla de historier, som tid efter annan varit gängse om biomständigheterna vid tillsättningen af åtskilliga tjenstemän — denna rygtbarhet är tillräckligt stor för att redan länge hafva gjort bärarens bibehållande på den plats der han befinner sig och den gunst, hvari han tyckes stå, till ett ämne för mångas förundran, och vid den nu tillkomna anledningen till ökad uppmärksamhet harå har man derföre icke heller försummat att taga honom i närmare betraktande. Ett af veckoblyden innehåller en artikel, med öfverskrift: Är general-tulldirektören verkligen lurendrejare? hvilket anspelar derå att han skall hafva lurendrejat in hr Lindgren i Hedemora pastorslägenhet, och ett par andra veckoblad låta honom känna satirens udd på annat sätt, hvilket allt den tusjure mannen emellertid föga bryr sig om, så länge han blott får behålla sin beqväma och indrägtiga plats och förtjena på sina resor, uppmuntra politiskt välsinnade och nitiska personer på hvarjehanda sätt samt sjelf må väl och bibehålla en god matsmältning. Långt svårare än dessa små slängar synes mig Aftonbladets anmärkning, ja! nästan blodig, då A.-B. berättar att baron Gyllenhaal skaffat hr Lindgren Hedemora emot så val konungens egen önskan, som pluralilelens af statsrådet tillstyrkande. Huru ett sådant konststycke kan gå för sig är svårt att förklara, då det är konungen, som beslutar angående regala pastoraters tillsättande, hvarföre det förekommer underligt, att konungen skulle ha tillsatt en person, som hvarken han sjelf eller de fleste i konseljen velat hasva. Ironien i Aftonbladets anmärkning, ehuru troligen ej åsyftad, är derföre makalös. Emellertid har ecklesiastikföredraganden hr Reuterdahl, som kontrasignerat denna utnämning, börjat att flitigt samla meriter till riksdagen, och den nu omtalade blir ej den enda. Öfverhufvud har denne man haft i ordets eem KKXKXXKXXRXEXXRXRXRXRXRXRXXRXRXRXXEKXRXRXRXR LL—————