Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1853, sida 1

— Ån vi då! hade min man varit som andra inspektorer, så hade han lagt sig till redan så vi kunnat vara bergade för våra återstående dagar, men aldrig så mycket jag kan lägga på min hand har han tagit mer än han skall ha, och det är inte mer än jemnt och rätt att det gar åt. För gammal är han att se sig om efter en annan plats också, och Gud vet hur det skall gå för oss. i — Styrer Gud, så går det väl, heter det, men eljest tycks det som allting vore förgjordt sedan den der herr faktorn kommit hit. Aldrig var grefven sådan förr! visst kunde han vara barsk och snäsig, och rätt aldrig har han visat sig vänlig mot någon, men någon omenniska har han ändå inte varit, och han har skött sitt som en karl, det kan man inte säga annat. Gjorde han ingen godt, så gjorde han ingen orätt minstingen, men nu sen Fricken kom, är han inte mera lik sig, inte samma menniska. Men den sätter väl opp en kan jag tro. Tvy tocken en . . . sate hade jag så när sagt. — Ja skall det här fortfara, så är det så godt att komma härifrån, ju förr dess hellre, för här blir ingen trefnad mer. Så allt kan förändra sig. Det är inte stort mer än två månar scn, och vi kunde inte vara lyckligare än vi var. Ack den söte gref Kuno! den kan en nu vilja bära på sina händer. — Tror jag förbaskade väl! skilnad på karl, det. God som gull, och förstånd har han för tie .. det var bara synd att han skulle salla på de der barnsligheterna med kaplans Clara. — Apropos! hur är det med Clara nu? — Häller väl på och ta sig, har jag sport. Men det är synd om den med, stackars kräk . . . hvarföre kunde hon inte ta sitt förnuft till fånga genast? nog kunde hon väl begripa att inte det kunde bära ihop. Men se hon har blifvit uppfostrad i högfärd hon med,