Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1853, sida 1

Korrespondens. Stockholm den 16 Maj 1853. — De sednaste veckornas tilldragelser inom det offentliga lifvet hafva gifvit litet mera stoff än vanligt åt pressen och hafva äfven begynt väcka på allmänhetens slumrande uppmärksamhet. Den största sensationen har dock måhända väckts af hospredikanten och kyrkoherden i Solna Lindgrens utnämning till erhållande af Hedemora feta pastorat, med förbigående af den bekante och berömde samt i flerfaldiga meriter så betydligt öfverlägsne prosten d:r Säwe. Tillsättningen af borgmästaresysslan i Uddevalla, dervid likaledes den så betydligt mera meriterade rådmannen Billström förbigicks för den minst meriterade, oaktadt den förre dessutom hade enhällig kallelse, är väl i och för sig sjelf lika märkvärdig och lemnar ett lika talande bidrag till kännetecknen på det rådande systemets karakter från civildepartementets sida, som tillsättningen af Hedemora från ecklesiastikdepartementet, men orsaken hvarför den sednare regeringsåtgärden här blifvit ett långt lifligare samtalsämnen är dels att den lycklige som erhållit pastoratet är mera känd af Stockholmsboerna, dels ligger den ock uti en med saken förknippad biomständighet, som pressen råkat få tag uti och temligen oförtäckt behandlat. Förhållandet ar nemligen i korthet, att hospredikanten Lindgren för flera år sedan hade en viss svaghet, som till och med någon gång väckte allmän sörargelse. Detta är en sak så allmänt känd, att hvarje menniska i hufvudstaden vet derom. Rättvisan fordrar nämna, att hr Lindgren på sednare tider alldeles aflagt denna olat, och så till vida som skriftens regel bör gälla, att det är mer glädje öfver en syndare, som sig omvänder, än öfver nittionio rattsardiga, så bör denna omständighet räknas honom till godo såsom särskild merit i egenskap af menniska. En annan fråga är huruvida en sådan merit bör upptagas på listan bland de egenskaper, som må gifva företräde till erhållande af kyrkoherde-beställningen öfver en stor och folkrik stadsförsamling, ty utom det, att man i afseende å den ifrågavarande böjelsen någon gång förr sett en annan likaledes godkänd sats sannas: Naturam si expellas surca tamen usque recurrit — så synes det andock bast att vid utnamniugar till vigtiga tjenster hålla sig, nemligen om man har valet, till sådane man, som icke nödgas slapa med sig dylika mindre behagliga minnen, och detta så mycket mera om öfvervägande sörtjenster af flera slag, såsom här var fallet, finnas hos medsökande. Ja, hvem vet om det icke till och med hade varit rent af en god politik att utnämna den mera meriterade d:r Säwe, oaktadt han såsom riksdagsman hade visat en visserligen alltid mycket moderat sjelfständighet, ty detta hade ju bidragit att förskaffa regeringen sjelf pris för rättrådighet och den po