Vi skulle nästan kunna förbigå denna temligen gammalmodiga klagan öfver folkets njutningsbegär. Den har blifvit en jargon hos de högre klasserna, egentligen hos dem, som förut haft privilegiernas, monopolernas och lönefördelarnes medel att tillfredsställa sitt eget. Men vi tro, att den ej delas af dem, som fördomsfritt skåda folklifvet, och vi blott fråga: 1) Vore det något ondt om detta begär verkligen kunnat sträcka sig till alla samhällsklasser? Att det ej gjort det, derom skall enhvar kunna öfvertyga sig, som besöker några utaf hälften af vår befolknings låga hyddor, der äfven den ytligaste anblick skulle visa, att endast fråga är, måhända någon gång med undantag af den beklagliga bränvinsnjutningen, om lifvets nödtorstigaste, ja ostast yttersta behos. 2) Vore det något ondt om detta begär utbredde sig till afven denna del, eller att det tillvexte, så vidt det kunde förenas med omtanka, arbetsflit och sedlighet? Kommitterade säga sjelfve att det ofta tillväxt i större förhållande än tillgångarne, och vi medgifva detta så länge man ej genom