——— —— jest handelsoch näringslisvet al sig sjelf vet att bringa kreditoch bankväsendet. Redan det egna, att regeringen icke i kommitten insatte någon enda utmärkt rätts-lärd, och blott en person, som kan anses hafva följt den sekulära utvecklingen af våra inhemska penningoch kredit-förhållanden, men beklagligen icke varit alldeles fri från misstag i den del han sjelf under sednare tiderna haft deri, visar tillräckligt, att oaktadt de många orden, regeringen dock alltid tänker sig ordnandet, såsom varande icke lagens, utan regeringens eller ständernas egen sak. Komitterade, af denna anda i regeringens föreskrift synbarligen inskränkta i sitt uppdrag, hafva således ej kunnat gå så långt, som detta eljest fordrat, för att blifva ledning åt en lagstiftningsmakt, hvilken ville och vore i stånd att försätta Svenska folket i ett fritt och kraftfullt rätts-tillstånd, hvad landets penningoch kredit-vasende angår. Men man bör derföre hålla komitterade räkning för hvad de gjort, i och för utredningen af bristerna deruti, äfvensom för deras uttalade åsigt om behofvet att förbättra vår kreditlagstiftning. Om vi alltid vidhålla den ofta yrkade sats, att förslagen till dylika reformer icke böra utarbetas af åt sig sjelfve allena lemnade enskilte personer, utan utföras af sakkunnige män, under ledning och ansvarighet af den minister, som ärendet tillhör och hvilken bör vara skyldig att förut hafva uppfattat systemet; och om vi icke i allt kunna dela de åsigter, som lagts till grund för en komitts-ledamots förslag att antaga den franska handelslagstiftningen, och hvilket förslag kommitterades pluralitet förordat; så måste vi dock önska, att kommitterades gjorda erinran om en lagreforms nödvändighet, måtte vinna all den uppmärksamhet den förtjenar. Efter denna utveckling af vårt omdöme öfver regerings-åtgärderna med kommitttens nedsättning, hvilket varit nödigt för att lemna våra läsare kännedom om den anda, hvari vi ämna utföra granskningen af kommitterades betänkande, öfvergå vi nu till densamma. Bundne, såsom vi redan visat, af regeringens förelagda uppdrag, hafva kommitterade ansett ordnandet af kreditförhållandena i första rummet böra komma i betraktande, hvarvid de ock pligtenligt sökt afse folkets lynne och verkliga behof. Hvad det förra angår, låta vi dem sjelfve tala. Derom yttras: Det torde icke kunna förnekas, att under den sednare tiden, mera än förr, hos Svenska folket njutningsbegäret spridt sig till alla samhällsklasser, att det tillväxt och tillväxer, ofta i större förhållande än tillgångarne, samt att utborgningar af varor och oordentlighet i betalningar blifvit särdeles allmänna. Detta härflyter väl till en del ifrån den utvidgade täflan, som är en oundviklig följd af den, under de sistförflutna 30 åren utvecklade större frihet i näringar och handel, hvaraf följt icke endast större tillverkning af varor, utan ock en öfverdrift i deras utbjudande till försäljning; men det torde ock i hufvudsaklig mån böra tillskrifvas bristerna i vår närvarande kreditlagstiftning. I bredd med denna skuldsättning för varor, ofta förtärda långt innan betalningstiden inträffar, har bildat sig ett nät af ömsesidiga borgensförbindelser, till en vidd, hvarom man i andra länder icke har begrepp, äfvensom ett förderfligt lån eller byte af skuldsedlar, icke grundade på verklig försträckning eller sörsäljning. Det är af stor vigt, att bedömma till hvad grad denna skuggrika tafla af Svenska folkets moraliska och ekonomiska förhållanden är sann, och i hvad mån äfven den sanna delen deraf bör betraktas såsom mer eller mindre olycklig, mer eller mindre lätt att förvandla till ett bättre. Vi skulle nästan kunna förbigå denna temligen gammalmodiga klagan öfver folkets njutningsbegär. Den har blifvit en jargon hos de högre klasserna, egentligen hos dem, som för