I ten al Iolket; men 3) Vem KålI DStafrwräfiå elr ler pröfva tillgångarnes förhållande till njutningsbegäret? Tillskapas dessa icke oftast af sjelfva den kraft och den ansträngning, som detta begär framkallar? Förloras de icke ostast, genom helt andra, af eget förutseende eller egen verksamhet oberoende tillfälligheter? Låtom oss ej dömma hårdt, då vi tala om folkets lif; skulden till dess ekonomiska — liksom i allmänhet dess moraliska — brister, om den kunde blottas inför allas ögon, skulle måhända med en centnertyngd falla på dem, hvilka sjelftaget ryckt till sig en vård af dess angelägenheter, som hvarken ombesörjas nog upplyst eller nog rättvist. Det vissa är, att qväfves ett oskyldigt, ett med menniskonaturen soskiljaktigt och med samhälls-friden och samhallsglädjen innerligt förenadt njutningsbegär I hos ett folk, så är häfstången för dess måktigaste krafter bruten; och de, som ej unna I mängden sina ringa njutningar, skola sjelfva en gäng lida mest, emedan de hvarken med lagars stränghet eller träldoms ok kunna ersätta detta verktyg för samhällsbyggnadens förbättrande. Det synes äfven vara en förblandning af orsak och verkan, då kommitterade ställt i samband med folkets njutningsbegär, att utborgningar af varor och oordentlighet i betalningar blifvit särdeles allmänna.? Vore i verkligheten detta begär så allmänt och så förstörande, skulle säkert utborgningarne inskränkas och betalningarne blifva kontanta; ty det låter ej tänka sig, att handeln länge skänker bort sina varor, eller kan draga förlusterna af en allmännare oordentlighet i betalningar. Om det verkligen ar sannt, att utborgningar och ouppfyllda betalningsskyldigheter ega rum i vårt land, mera än i de flesta andra, så måste det då hafva andra orsaker — och kommitterade synas hafva säkrast träffat dem, då de, ehuru i sista rummet, tillskrifva dem bristerna i vår kredit-lagstiftning; ehuru vi måste erinra, att tvångslagar i allmänhet och för krediten i synnerhet sällan uträtta så mycket eller så godt, som de seder och bruk, hvilka på grund af erfarenhet om gemensamma fördelar utbildas hos allmänheten. Påståendet att utborgningarne och oordentligheterna i betalning skulle vara ven oundviklig följd af en större frihet i näringar och handel, förefaller oss antyda en liten afvoghet mot denna srihets-princip, som vi ej väntat oss af kommitterades pluralitet, men väl kunde förmodas af dem, som med missnöje åse en större tillverkning af varor, och som till och med hylla den handels-despotiska satsen, att genom regeringsbeslut eller lagstadganden öfverdrift i varors uthjudande till försäljning borde hindras. För vår del kunna vi dessutom icke förena dessa eller en del andra af kommitterades skildrade nationella missförhållanden med den högst betydliga tillvåxt och förbåttring i jordbruk, handel, bergverk, sabriksoch slöjdealster, sjöfart, kapitalkrast, m. m., som kommitterade sjelfva intyga att värt land under sednare tiderna vunnit, och till hvilket vi längre sram vilja äterkomma. Vi tro oss deremot häri hafva sunnit ett bevis, att om en stor förökning i solkmängd, en ej obetydlig tillökning i förvärfskällor, en ganska märkbar förbättring af arbetsmethoder, m. m. bidragit att föröka och sullkomna vår varutillverkning, så bör väl denna, i allt hvad den förmår, få söka tillfredsställa förbrukningens fordringar; och om så är, synes oss sjelfva öfverdriften af varumängden vara på samma gång en lycka för landet och ett bevis för folkets utdfver njutningsbegäret sträckta industri och hushållning. Vi undra, t. ex. om England finner sig illa af en sådan tillverkningsåfverdrift, att den i många delar nästan kunde tillfredsställa hela verldens behof, om alla menniskor lefde på så nedsatt diet och med så tarflig beklädnad, som Sveriges hundratusental i de lägre folkklasserna; eller om Englands lagstistare, för kreditsörhållandenas ordnande, nu skulle vilja söka un dertrycka njutningsbegäret hos folket, utborgningarne af varorna eller friheten att tillverka och utbjuda varor? Kommitterade antaga, att skuldsättningen för varor är i Sverige svårt öfverdrifven, och anser för ett stort ondt att i bredd dermed utbildat sig ett system af borgensoch s. k. kontraförbindslser, v!varom man i andra länder icke har begrepp. Månne man ej härtill kunde svara, att om detta är sannt, hvilket vi till en del medoifva så härflyfer det af förhållan