Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1853, sida 1

på Björkudden, och dessa temmeligen täta. Allt hvad de till honom talade om Fredrika Svaneskiold, och som hade sammannang med den förestående förmalningen med henne, ville han deremot inte höra på. Det var således utan ändamål att menagera Kuno längre, utan bäst att ta itu med honom på allvar. Många konferenser hade blifvit hållna härom, men utan resultat, ty hur det var, hade både far och mor en viss respekt för Kuno, som afhöll dem ifran att tala till honom ur en besallande ton, och dessutom hade han under hela tiden ingen enda gång förgatt sig, så att det var svärt att komma åt honom. — Jag kan just undra hvad han gör der nere hela astnarne, — sade en dag grefven åt grefyinnan. — Nog tyckes det som han skulle kunna hunnit bli mätt på att bara kurtisera. — Men han lär inte göra det en gång. Efter hvad man säger skall han för det mesta sitta alldeles tyst, och bara se på den der juvelen. — En egen smak! men bara han inte blifvit tokig. — Den som är kär, är altid lite tokig, det är en gammal sats. Men tror du inte att föräldrarne underblåsa den der så kallade kärleken? — Det är visst mycket troligt. Det skulle nog smaka att få en grefve till måg ... såd anader menniskor äro alltid förmätna. . a — Ja ja, hvem vet? man har ju sett exempel på grefvar och baroner, som gift sig med sina pigor ... tiden är sadan. . — Nå ja, men det har åtminstone varit för att legitimera sina barn . . . det kan ha nagon förklaringsgrund. Men det här! nå, jag skulle nog hurra upp med dem, och det i denna eftermiddag. De skola nog komma under fund med hvem de hafva att göra med. — Gör det, min vän! för det är inte värdt att vara