Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1853, sida 2

Sedan åklagaren förklarat, att Wan för denna gång icke hade vidare att andraga, men begärde uppskof för ransakningens sortgående, framträdde ånyo komminister Thorsander och öfverlemnade en af tilltalade Anders Olofsson i cellfängelset nedskrifven handling, hvarigenom denne senare till enkmannen Johannes Pettersson och dess flere moderlösa barn öfverlemnade 2:ne tunnland jord, att af fadren under dess lifstid eller af barnen intill dess det yngsta, nu 6 månader gammalt, fyllt 15 år, oqvalt och utan ersättning brukas och begagnas. Derefter framträdde jemväl tilltalade Anders Andreasson och begärde så antecknadt, att han af sin innehafvande sård donerade till de moderlösa barnen 25 rdr rgs årligen uti 15 år, deraf första utbetalningen skulle ske den I Januari 1854 0. s. v. Efter att detta skett och domaren förklarat sitt välbehag med hvad de tilltalade åt enkmannen och dess barn anordnat, samt att de derigenom till någon del försonat sitt brott med menskligheten, framträdde en äldre man, synbarligen nedböjd af sorg och bekymmer, nemligen bonden Andreas Olofsson i Holmaberget, fader åt tilltalade Lars Andreasson, och förklarade, att, enär hans son, hvilken Gudi lof icke deltagit i mordet, men likväl dervid varit närvarande, utan att detsamma afböja, han således jemväl är skyldig till det åtalade grofva brottet och bör detsamma försona, det ock ålåge honom att understödja de olycklige; hvarföre fadren upptog sin plånbok och derur till herr domhafvanden öfverlemnade 100 rdr rgs å sonens vägnar, med begäran att derföre å den af Anders Olofsson donerade jorden måtte uppföras en stuga åt Johannes Pettersson och dess barn. — Sålunda slutades denna märkliga ransakning, som varat i nära 4 timmar. Bohus läns nya Tidning har nyss afslutat en längre uppsatts: Bör lagstiftningen inblanda sig i enskilt industri och hushållning? som innehåller flera vigtiga sanningar och många delar af stort intresse, hvilka borde blifva allmännare bekanta. I samma tidning kommo vi händelsevis att kasta ögonen på en kungörelse af stadens borgmästare och råd som lydde sålunda: Som Stadens Landsvägar på flera ställen äro bristsalliga och gropiga, så anmodas Stadens väghållningsskyldige innevanare att hafva dem inståndsatt före Thorsdagen den 5:te instundande Maj, å hvilken dag besigtning a dem kommer att ega rum, och då de befintlige bristerne genast lagas mot lega på den skvidiges bekostnad. Uddevalla Rådhus d. 28 April 1853. Borgmästare och Råd. Som det händelsevis just var thorsdagen den 5:te som var Kristi Himmelssardsdag, denna kungörelse föll oss under ögonen, togo vi för afgjordt att Uddevallaboerne, lydige sin öfverhet, nu voro som bäst sysselsatta med att syna sina gropiga vägar, och vi beundrade det nit, som ej ens på Kristi Himmelsfärdsdag hvilade från förrättningarne. Men, tänkte vi, inya qvastar sopa väl; det var ju den nyvalde borgmästarens första embetsåtgärd. En sednare nummer af samma tidning meddelar dock en ny kungörelse af stadens borgmästare och råd, så lydande: Fredagen den 6:te i denna månad, kommer besigtning att förrättas å Stadens Landsvägar; Och upmanas Stadens väghållningsskyldige alltså att då hafva sine vägstycken iståndsatta, vid äfventyr att bristerne eljest, mot lega, uphjelpes på den försumliges bekostnad. Uddevalla Rådhus d. 3 Maj 1853. Borgmästare och Råd. Ej ett ord nämnes här om den föregående kungörelsen, som alltså ej kan anses blifvit upphäfd. Båda kungörelserna stå såsom alldeles särskilta, af hvarandra oberoende beslut. Alltså hafva Uddevallaboerna väl varit ute på Kristi Himmelsfärdsdag och synat sina vägar. Månne icke då borgmästare och råd har uppmanat till sabbathsbrott, eller rent af påbjudit ett sådant brott? Bohusläns tidning torde härom vidare upplysa. Reg. har, enl. P. T. vid föredragning af bondeståndets vid förra riksdagen skrifvelse angående de s. k. Halländska kyrkohemmanen funnit framställningen om deras förklarande för kronohemman icke föranleda till någon åtgärd, samt i öfrigt icke funnit nödigt att, rörande kyrkornas städselrätt till desamma, lata anställa någon närmare undersökning än den som redan egt rum. AA Aiii —