Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1853, sida 1

föra alldeles samma lefnadssätt som de skulle göra i sina smånätta sommarhus i Chelsea eller Highgate och det är dock endast denna klass som är utsatt för anklagelsen kan det ej annat än stöta den mest förhärdade John Bull att se sina egna ytterligheter föremål för främmande esterapning. Just af denna anledning är det sannolikt ingen stad i Sverige, som en engelsman skulle lemna med mindre fördelaktiga intryck an detsamma halfengelska Götheborg. —— — Jag gör dessa anmärkningar utan all slags afsigt att derigenom nedsätta den brittiska befolkningen i Götheborg, hvilka i många afseenden halva förtjenat högsta aktning, icke blott af sina medinnevänare i Götheborg, utan äfven af sina landsmän i det brittiska riket. Författarens enda afsigt är att befria den svenska befolkningen från den föreställning, som nu synes allmänt rådande, att de i dessa män och deras görande och låtande hafva quintessensen af de seder och bruk som utmärka Englands salonger. — — ee — — — Det är detta oupphörliga härmningssystem som på samma gång det förstörer ett folks fria och naturliga fallenheter, ger upphof till detta stela och cirklade skick, som karakteriserar sällskapslifvet i Götheborg. Det finnes dock ännu ett annat skäl, misstaget på mönstret, som de försökt att kopiera. Man tror i allmänhet att engelsmännen äro kalla och otillgångliga, då tvertom hvarje främling, som genomträngt så att säga ytterskorpan af den engelska karakteren, har burit vittne, att denna skenbara afbalkning endast är en yttermur, hvilken blott desto trofastare bevarar hjertats sanna vänskap och verklig, hjertlig gästfrihet. Det kan ha sina svårigheter att klättra öfver muren, som en engelsman uppbygger omkring sig, men då man en gång fått tillträde, finns det intet ställe der den invigde finner sig innerligare hemmastadd. Gotheborgs befolkning tycks icke hafva begripit detta. De hafva ännu icke lärt att, ehuru sjelfva skalet af nöten är litet besvärligt att krossa, gömmer den en saftig kärna i sitt innersta. Förf. yttrar sig härefter om den kalla och stela ton, för hvilken Götheborgs sällskapslif är namnkunnigt, och anser detta bero derpå, alt Götheborg är nästan alldeles i saknad af denna samhällsklass, som det är modernt i Sverge att ringakta — den s. k. oproduktiva klassen, eller med andra ord, denna nyttiga klass (2?) i hvarje samhälle, som är nog lyckligt att äga den, hvilken, befriad från nödvändigheten af dagligt arbete för sin utkomst, egnar sin tid åt dessa förskönande sysselsättningar, som gifva behag, prydnad och sötma åt lifvets stigar. Det är denna klass, hvilken förf. isynnerhet saknat i Götheborg, som endast eger affärsmän, hvilka, helgande alla sin själs kraster åt börsens mysterier, naturligtvis derigenom få mindre tid, lust och förmåga att lysa såsom sällskapslifvets Stjernor. — Detta omdöme har gifvit A.B:s redaktion anledning till en reservation, hvari man bland annat upplyses derom alt enskilta medlemmar af Götheborgs köpmanskår gjort och göra ganska ovanliga uppoflringar för att främja litterära intressen. Lika litet som vi kunna erkänna rigtigheten af Engelsmannens oartiga omdöme om sdållskapstonen i Götheborg, lika litet kunna vi taga åt oss A.B:s artighet i afseende å befrämjandet af de litterära intressena. Verkliga förhållandet är att sällskapslifvet härstädes är ungesar detsamma som på alla orter i Sverge, Stockholm ingalunda undantaget. Här finnas sällskapskretsar, i hvilka en något stel ton är rådande, men här finnas ock andra — och vi våga påstå att dessa utgöra det långt öfvervägande flertalet — hvarest en god, glad och A FFF— TN 2 1 I Il ad (111