Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1853, sida 1

Det återstod blott att fästa dit det prydligt utklippta K, som skulle paradera på dukens midt. Linnga hade haft den skalkaktigheten att i kanten brodera ett aldrig så litet CÅ — det kunde icke synas från en sådan höjd. Clara ville förebrå sin väninna detta skalkstycke, men kunde det icke. Ått sprätta bort detta lilla C utan att duken skulle skäras sönder, var nästan omöjligt det fick således sitta. — Nå, — sade Linnea med en forskande blick på Clara, under det de voro sysselsatta med olika detaljer af arbetet han har rest? Ja. — Och ... får man gratulera? — höll Linnca på att säga, men sade i det stället ej ett ord mera, Clara förstod henne. — Det är ännu ingenting, sade Clara med nedsänkt blick. — Han skulle således inte ha förklarat sig! jag fruktade det eljest. — Din fruktan var inte utan grund. Och du har svarat? — Svarat! hur skulle det vara möjligt att svara? jag hörde ju ej ett ord. — Jag förstår; men känner jag eljest mannen rätt, så kan han tala utan bilder. Det var ett sådant mörker i mina tan kar, att jag ej kunde skönja hvad ban menade.