Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1853, sida 1

sick veta anledningen till Claras öfverdrifna förskräckelse, fick denna sig en dugtig lexa för sin pjåkighet. Emellertid hade Clara hvarken sagt ja eller nej, och var således icke egentligen bunden, likväl trodde sig magistern hafva fått på hand derigenom att hon ej sagt nej, och äfven Clara å sin sida kände sig hafva böjt nacken under ägtenskapsoket, derigenom att hon icke genast beröfvat sin friare allt hopp. Men händelserna hade knutit sig tillsammans på det viset, att detta var det bästa köp för hvilket hon för närvarande kunde slippa, och hon hade nästan intet annat val. Redan tidigt på förmiddagen såg man utåt Sunden båtar och ekstockar, fullastade med löf och blommor, ankomma, styrande mot Ragnarsborg, glada sånger blandade sig med hvarandra och här och der ljöd någon klarinett eller viol — allt det ena oberoende af det andra, liksom foglarne sjunga i skogen. För detta lifliga tåg fanns dock en föreningspunkt. Den var omkring trenne båtar, som roddes i bredd, öfver hvilka på tvären var lagd en ofantlig spira; afbarkad och hvit som ett elfenben. Framför och på alla sidor om dessa tre båtar, som roddes af unga raska bonddrangar, svärmade en slottilj af ekstockar, från hvilkas förstaf liksom standarar höjde sig