Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1853, sida 1

AÄccgttkktrtttt:itttts— — 4tt::2 — Det sörundrar mig, min vän, att få höra dessa ord ifrån er, som dock har ett sinne öppet för tidens stora praktiska frågor och ett hjerta för edra medmenniskor. Har ni icke ofta erkänt, att dessa stora frågors lösning är vår tids hufvuduppgift, att det är den som arbetar på djupet af det närvarande samhällstillståndet, samt att alla ädlare krafter böra deltaga i denna stora rörelse, hvars utgång blifver civilisationens seger eller undergång? Kan man, i en sådan tid, leka med blommor? Vore ej denna lek ett hån eller ett lättsinne öfver all gräns? Och kan konsten alsöndra sig ifrån de id6er, som röra sig inom tidehvarsvet? Måste den icke blifva ett mer eller mindre tydligt, mer eller mindre medvetet uttryck af sin tids tankar och känslor? Jag tror, att om man rätt studerar litteraturhistorien, eller — för att hålla oss till vårt ämne — dramatikens historia, så skall man finna, att de ämnen, som utgjort dess föremål, städse varit ämnen, som legat samtiden om hjertat. Voro de grekiska tragedierna och komedierna annorlunda? Och Shakspeare sjell — månne ej de ämnen han behandlade voro frågor, som mer celler mindre sysselsatte hans tid? Konsten har länge blickat tillbaka, likasom menniskorna gerna i det sörslutna sökt ett minne, som mildrat det narI varande. Vår tid blickar mera framåt — den I söker i framtiden ett bättre — den lefver i hoppet. Skulle då ej konsten få göra detsamma? Skulle den ännu drömma om hvad som varit, under det allas håg och tankar äro rigtade mot hvad som komma skall? — Aro vi icke alla barn af vår tid? Och är det icke just dess instinkt vi följa, då vi på scenen dels framställa det närvarande, med dess skuggor och strider, dels antyda försoningen, förklaringen. J kallen detta tendens, och med detta ord tycken J er ha sagt allt. Jag kan för min del ej erkänna sådane bestämda gränser och former för konsten, som ju är fri. Den måste äga rätt att uttrycka hvad vårt hjerta säger oss vara godt, likasom hvad tanken fattat såsom sannt. Jag dömmer efter min känsla och förstår ej eller frågar ej efter, att uppleta rättsprinciper för hvad jag med lesvande visshet känner vara rätt och tillåtet. Så känner jag ock, att det ej är något profanerande af den konst, sem jag så högt värderar, att använda dess hjelpmedel, för att väcka menniskornas uppmärksamhet på hvad deras frid tillhörer, värma deras hjertan för lidandet och nöden och att framställa taflor ur lifvet, som kunna vara hemska att betrakta, men dock äro Sanna. Till trots af alla estetiska läroböcker och theorier, känner jag detta i mitt hjerta och anser denna känsla också äga någon giltighet. — Jag hvarken kan eller vill bestrida dramatiken, lika litet som hvarje annat konstslag, rättighet att på ett passande och rigtigt sätt behandla dagens frågor och framställa bilder ur det närvarande: jag instämmer alls ej i det af åtskilliga tyskar höjda fördömmelseropet emot det s. k. borgerliga dramat, men tendens-dramat, jag upprepar det, synes mig innebära något för konsten förnedrande, derigenom att hon (konsten) göres till medel för något annat än sig sjelf. j sHAnF RR REK