Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1853, sida 1

ökas i de transatlantiska länderna, desto mera utsträckt blir handeln emellan alla verldsdelarna, och nya industrigrenar upptäckas, odlas och utvecklas. Menniskorna utveckla bättre och fortare sina själsoch kroppskraster, då de afskaka föråldrade former och omgifningar och således kunna röra sig friare än förut. Irlandaren emanciperar sig från sitt andliga slafveri, och andra folkstammar från sina verldsliga prester, och uträtta ändå vida mer, sedan de bosatt sig i främmande zoner. Hvarje paketbåt medför en mängd penningremisser från Amerika till Irland, för att sätta de förut utvandrades vänner och anförvandter i stånd att äfven emigrera, och Irland vinner derpå, ty Engelsmän och Skottar flytta dit och bearbeta nu den med engelska penningar inköpta jorden vida bättre, än det någonsin förut skett af de infödde. I England ökar sig det oaktadt befolkningen, ty från alla delar af Europa komma invandrare, hvilka, om de äro arbetsamma, måttlige och skickliga, finna sitt lifsuppehälle i detta land. Så länge Europa förblifver sabriks-verldsdelen för andra länder utom Europa, — och ännu ett århundrade blir väl detta fallet, — så kan förbrukningen i andra verldsdelar af europeiska fabrikater endast tilltaga, och afkomlingarne af de särskilda folkstammarne gifva nästan alltid varorna från sitt ursprungliga hemland företrädet, ty det fordras en serie af generationer för att ändra medfödda seder, bruk och böjelser; — till och med språken bibehålla sig, och det är bekant, att i det inre af Nordamerikas förenta stater ännu lefva afkomlingar af Tyskar, hvilka bibehållit sina sörfåders språk. En förstorad och icke en förminskad handel måste således uppstå, om hädanefter årligen ökade qvantiteter af europeiska fabrikater kunde föras till antipoderna, hvilka skulle betala dem med sina länders produkter, som komme att finnas i större massor i följd af de nya kolonisternes bättre industri. Vår finansminister har framlagt för parla mentet en plan, öfver hvars många detaljer vi vilja låta tidningarna tala, men hvars tendens är, att göra början med ett tillgörande, som har till ändamål att småningom redueera rentefoten för riksskulden till 23 procent pro anno. Tills vidare skall man börja med endast en del af skulden, och en lång följd af år kommer att erfordras att uppnå målet för det hela. Sättet är icke nytt, flera finansministrar förut hafva med framgång tid efter annan i nära syratio års tid småningom reducerat rentefoten på en stor del af skulden från 5 och 4 procent pro anno till 35 och 3. Men största delen af skulden — 500 millioner 3 procent konsoliderade annuiteter — utgör en allt för stor summa att på en gång kunna ersättas genom nya 24 procents rente-bärande fonder. Statsutgifterna utgöra årligen — i rund summa tagna — omkring femtio millioner st. Deraf äro nära 30 mill. rentor för nationalskulden och 20 mill. för förvaltningskostnader, armåen, flottan o. s. v. Man frågar, i hvilken ställning sond-innehasvarne skola komma, om guld-tillförseln fortfar, i tjugo år i samma proportion, som i nyare — —— RA — 1 1 4 ?