Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1853, sida 1

och att icke erkänna att grefvinnan Gyllenkrona var dödssjuk, var i hennes ögon ett majestätsbrott. Slutligen hade man adresserat sig till en tysk läkare, som i vissa kretsar stod i rop för underkurer, som han skulle hafva gjort, och det betydde ingenting att hela läkarekorpsen stämplade honom såsom charlatan — sådant tyddes blott såsom afund — han anlitades, och hade den lyckan att genast vinna grefvinnans tycke, emedan han icke allenast fann hos henne alla de krämpor hon sjelf digtade på sig, utan äfven upptäckte ett halft dussin till, så att hon fullkomligt fick tillfredsställa sin passion att vara sjuk. Det blef ett qvacksalfvande så att hela Fredriks Hospital kunnat ha nog af de medikamenter som reqvirerades för grefvinnans räkning, och om intet af allt detta hjelpte, så var det lätt ursägtadt, emedan hennes eskulap ej lofvat någon bättring på en längre tid. Denne lät gifva sig ett ansenligt honorarium, och lofvade att efter grefvinnans återkomst till Sverige genom flitig korrespondens fullborda det verk han påbegynt. Grefvinnan hade emellertid i rågadt mått fått njuta la volupte des souffrances, om ock blott i kroppsligt hänseende, och om hon, som sagdt är, var sämre och icke bättre än när hon reste, så hade hon ju ingenting att klaga, ty hon hade blott fått sin vilja fram.