Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1853, sida 2

— 22 författningen utan vidare omständigheter måtte anses som lagligen bestående, och att de förslag till ändringar i densamma, som väcktes i ständerförsamlingen, blott vore att betrakta som petitioner till regeringen; dess center var af den mening, att författningen lagligen består, men blott så länge, tills ständerförsamlingen med enkel majoritet beslutat ändringar i densamma och meddelat regeringen sina beslut; denna åsigt representerades af professor Ilse i Marburg; dess s. k. venstra yttrade i sitt utlåtande den åsigten, att den gamla författningen af 1831 ännu var i kraft och det så länge, tills förbundsförsamlingen specielt betecknat de särskilta punkter, hvari den vore stridande emot förbundsförfattningen. Oaktadt kammaren nu är så godt som helt och hållet vald af Hassenpflug, så inträffade dock det otroliga, att den med stor majoritet förklarade sistberörde mening för sin. Regeringen har blifvit mäkta vred och förargad öfver denna utgång. Professor Ilse, som i mötet den 6 ledde förhandlingarne; har fått order att inom 24 timmar packa sig bort från Kassel och begifva sig till Marburg för att der hålla föreläsningar, och kammarens president Scheffer, i hvars af sjukdom förorsakade frånvaro Ilse fört klubban, har genom telegrafen kallats tillbaka till Kassel. Att hr Scheffer, den der icke frågar efter hvilka medel och utvägar han begagnar, så drillar saken, att kammaren åtrar sitt beslut, derpå tviflar ingen; men det är redan af stor betydelse, att det engång blifvit fattadt. Regeringen i Sachsen har utlåfvat belöningar af ända till 500 Thaler för angifvelser af hemliga förråd af vapen och ammunition. Den akademiska senaten i Leipzig har vidtagit en åtgärd, som är rätt betecknande för tillståndet vid Tysklands universiteter. Den har nemligen, i det ändamål att professorerne må kunna hålla kontroll öfver de studerande, dekreterat, att alla platsar i auditorierna skola vara numererade och listorna öfver åhörarne likaledes, och att en hvar på listorna skall teckna sitt namn vid det nummer, han har på bänkarne, hvilken plats han behåller för hela terminen. Byter han om plats, så betraktas det, som om han icke ähört föreläsningen. Tillika skall hvarje åhörare under de första 14 dagarne, efter en föreläsnings början, personligen anmäla sig hos vederbörande docent och visa honom det kollegiehäfte, hvari han vill nedskrifva sina anteckningar under föreläsningen, på hvilket häfte docenten då sätter sitt vidi, sitt namn och åhörarens numererade plats. Kommer studenten efter denna tid, beror det på docenten, om han vill låta honom bevista föreläsningen eller icke. Det tros, att påfven ämnar äfven upprätta katholska biskopsdomen i norra Tyskland, t. ex. i Hamburg och Berlin. Den näst efter Frankf. Postz. älsta tyska tidning, urnberger Courier, som existerat i 179 år, har nu måst upphöra, efter att en längre tid på allahanda sätt hafva blifvit trakaserad och förföljd af auktoriteterna. FRANKRIKE. Såsom redan omförmälts, har dom nu fallit i den mot utländska tidningars korrespondenter anställda process. Hufvudanklagelsepunkterna: deltagande i hemliga sällskaper och spridandet af osanna och förvrängda framställningar, afvisades. Yvenne af de anklagade frikändes, tvenne andra dömdes frånvarande till ett års fängelse och 2000 fr. böter, såsom skyldige till förnärmelser emot statens öfverhufvud, spridandet af i Frankrike förbjudna skrifter och innehafvandet af vapen; de 7 andra anklagade dömdes såsom öfverbevista om samma lagöfverträdelser till fängelse från 1 till 6 månader och till 100 å 200 fr. böter. Hela processen har en stark anstrykning af löjlighet. Sålunda hade bland annat lagts en af de anklagade till last, att han på ett kaffehus betalt sin förtäring med ett semfrancsstycke, på hvilket kejsarens bild hade en rispa i halsen. De vapen, för hvilkas innehafvande 2:ne af de anklagade blifvit fällde, utgjordes af en officerssabel och en sabel utan balja, som funnits hos hr Coetlogon, och 2:ne sablar som jemte 3:ne patroner anträffats hos hertig Savary. Det ärju en uppenbar chikan, att rubricera detta som dolda vapenoch ammunitions-förråder. Utom det löjliga och chikanösa i denna affär, har den dock äfven sin högst allvarsamma sida, hvilken beStår deri, att bevisningen emot de anklagade hufvudsakligast hemtats från deras å posten qvarhållna och öppnade bref och att polisrätten i inledningen till domen vågar erbjuda ett slags försvar för den högre polisens brefstölder. Samtlige de dömde ämna imellertid att vädja till högre rätt och hr Dufaure säges dåskola komvalpen uppkallad, och det lilla kräket tycktes finna sig särdeles väl hos henne. Sam man fäörsfod att Linnåa hehöfde hvila