Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1853, sida 2

valpen uppkallad, och det lilla kräket tycktes sinna sig särdeles väl hos henne. Som man förstod att Linna behösde hvila efter denna för henne ovanligt långa promenad, så beslöts att man skulle slå sig ned i gröngraset en stund. Clara släppte ej ifrån sig siu lilla skatt, och cfter några ögonblick hade han insomnat i hennes knä. När man slutligen skulle gå hvar till sitt, syntes Trogen på intet vilkor vilja skilja sig från sin nya vårdarinna — när hon släppte honom ned på marken, så endast gnydde han och ville upp igen. Hur gerna skulle icke Clara velat ta Trogen med sig hem, och bli hans vårdarinna, men hon tordes ej säga till derom, och Kuno, ehuru han förstod hennes önskan, vågade ej heller erbjuda henne den. Men Linna, som förstod begge, mäklade dem emellan . . . det behöfdes blott ett halft ord, I och Clara var Trogens egarinna. — Men jag 8 8 Jag skulle väl också veta hans namn? — sade Clara. Hon visste det ej ännu. Trogen, sade Kuno: — det är väl ett temmeligen trivialt namn, men jag tycker detär vackert, — tillade han. Dessa voro de enda ord Kuno adresserade till Clara. Men det behöfdes också ej mer. Och lugnare skiljdes de åt. De hade ju ändå fått se hvarandra. (Forts.)