Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1853, sida 2

bort tallrickarne sådane han satt fram dem orörda, och rätt som det var, började han att stormtjuta, och sprang ifrån bordet, innan vi hunnit till tredje rätten. — Hå kors! — sade komministersrun bestört — Men man skall ändå få se att det är ingenting annat än hämorrhoider, bestämdt ingenting annat an hämorrhoider. Låt oss strax se efter i Pontins lakebok. — Hamorrhoider! brukar man gråta af hämorrhoider ? — Ja, hvarför inte? de yttra sig på så många olika vis. — Då har vår Clara också hämorrhoider, anmärkte komministern skrattande. — Åhå! Claras hämorrhoider äro af en helt annan beskaffenhet. Nog kunde man veta bot sör det, alltid. Men hvad unga grefven beträssar, så är det pinsakert att det är hämorrboider, och derför skall han purgera, redan i morgon bittida. Hör han det, magister! glöm ändtligen inte att säga åt mamsell Lovisa, att hon har ett dugtigt glas bittervatten i ordning åt grefven i morgon i god tid . . . ja ja, jag kan väl förstå att han prutar emot . . . det der brukar inte smaka unga herrarna, men det är högst nödvändigt, och hjelper inte det, så är det bara att skicka till stan efter doktorn genast. (Forts.)