Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1853, sida 2

skakädes icke, ehuru kupån och glaset skramläde, om vi stötte till bordet. Vi uppstodo alla, mer eller mindre upprörda, från våra stolar och det var förbi med det erforderliga lugnet och nyfikenheten. Man begaf sig till förmaket och drack th, och ett lisligt samtal uppstod, hvilket mstrs Hayden hufvudsakligen underhöll med sin erfarenhet. Jag förbigår hennes berättelser, emedan de ej äro på något sätt bestyrkta. Men medan vi sutto kring thbordet, anmärkte mstrs Hayden, midt i ett samtal med mig, att hon trodde sig höra ett klappande. Jag har ej hört något, svarade jag. Men jag, sade värden, har ännu en gång besvärat min farfar, kanske tillkännagifver han nu sitt dödsår. Alfabetet framtogs åter och det utkom ett årtal; om det rigtiga, är ännu icke utredt. Sedan mstrs Hayden rekommenderat sig, var vär första gång till bordet i matsalen. Der stod den tunga möbeln — man vet hvad ett matbord i ett stort engelskt hus vill säga — med sina fyra massiva ben på den tjocka brässelska mattan. Benen hade visserligen trissor, men vi försökte förgäfves, den ene efter den andre, att med händer eller fötter rubba det blott en linea från stället. Den är nu första delen af saken. Sedan denna berättelse gjort sin rund kring Tyskland och der blifvit på allahanda sätt kommenterad, innehåller Augsb. Allg. Zeitung en korrespondensartikel från Bremen, ifrån en man, d:r Andree, hvars pålitlighet af red. garanteras. Detta bref har gjort ännu långt större uppseende än det förra och har i bokstaflig mening förvridit en stor del af Tyskland. Den berättelse, det innehöll, är hufvudsakligen följande: En i Newyork bosatt köpman från Bremen skref, till svar på ett bref, som innehöll mycket skämt om fru Hayden och hennes taskspelerier, att denna sak ej vore att skämta med, och att i synnerhet bordets rörelse vore anmärkningsvärd. Tillika visade han huru detta fenomen skulle tillvägabringas. Genast blef inom den familj, dit detta bref anlände, försöket gjort, under skämt och löje — och redan det första lyckades. Husets vänner, hvilka straxt tillkallades, öfvertyga sig om undret och experimentera med samma framgång. Inom några dagar hade hundratals personer, lärda och olärda, köpmän och handtverkare, män och qvinnor bragt bord på det besynnerliga sättet i rörelse. Till trots af allt detta behandlade d:r Andree saken med löje, då man i ett sällskap kom att tala derom. En ung dam gaf honom en allvarsam och förebrående blick samt svarade lugnt: Det skulle vara mig lätt, att öfvertyga er om tillvaron af en naturkrast, om hvilken jag ej hade någon aning förrån min broder i Newyork skref till mig derom. Jag har gjort de första försöken. Efter några minuter var man i salongen, hvars golf var betäckt med en skottsk matta. Bordet flyttades från soffan till ungefär midt på golfvet och d:r A. anmodade, utom den nyss antydda damen, 7 andra personer att taga plats på stolar, som voro ställda ungefär en aln från bordet. Det var ett rundt mahognybord, som kunde väga omkring 2 lispund, med en piedestal, som hvilade på fyra fötter. Af de 8 personer, som togo plats vid bordet, voro tre män och fem fruntimmer, i en ålder från 16 till 40 år. Bland dessa 8 var en studerande af naturvetenskaperna, hvilken likasom de öfriga 6, var en afgjord tviflare. Blott den unga damen anmärkte: skrattet skall snart bli på min sida. Sedan alla intagit sina platser bildas kedjan. Kläderna få ej beröra hvarandra. Mellan de sarskilta stolarne hölls en god halfalns afstånd. De kringsittande få hvarken med fötterna vidröra hvarandra eller bordet. De stå endast genom kedjan i beröring såväl med bordet, som med hvarandra. Denna kedja bildas sålunda, att hvarje person lägger sina båda händer löst på bordet och berör med sina lillfinger sina grannars, på så sätt att högra handens lillfinger lägges på den högra grannens venstra lillfinger och så rundt om, tills kedjan är sluten. D:r Andree fortsätter berättelsen sålunda: Vi andra stodo omkring i den muntraste sinnesstämning, skämtande och pratande äfven med dem som suto omkring bordet. Efter 20 minuter förklarade en dam att hon mådde så illa, så att hon omöjligt kunde sitta qvar längre. Dermed sprang hon upp och afbröt kedjan, hvilken dock genast åter slöts. Saken började draga ut på längden; jag såg på klockan att några och 30 minuter redan förflutit. Man började tala om att stiga upp, men den ofvannämnde natursorskaren manade till ihärdighet och yttrade att han kände besynnerliga rörelser i högra armen, hvilka smäningom och starkare öfvergingo till den venstra. Nu yttrade de öfriga detsamma och det blef klart, att alla i kedjan genomströmmades af ett gemensamt sluidum. Just som en bedagad herre begynnte utveckla huru till så många dumheter ännu en ny OQAm 2 — — — ::::