Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1853, sida 2

ra blef så glad, att hon höll på att slyga den gamle, larde mannen i samnen, ty att blott så se den, som nyss sett och talat med den älskade, är redan en fröjd. — Nå välkommmen min hjertans bror! — sade komministern. — Men hvar har du den unga grefven? jag tänkte han skulle göra oss en kontravisit . . . det är väl tretti eller fyrti besök Clara nu gjort på Ragnarsborg, men så tänker hon nu ock slå sig ned på allvar hemma. Jag hoppas likväl han mår bra? — Åh ja, såder! — Såder? det är näst det värrsta, det. Hvad har kommit åt honom för ondt, då? — Fråga inte mig om det. Nog har han helsan, efter hvad jag kan tycka, men Gud vet hur det är fatt med honom ändå. Jag tycker vi ha väl ett godt stycke qvar till rötmånaden ännu. — Åh Gud bevars, han är väl inte vurmig, heller — sade komministerfrun, tillaggan de: men gunås, sådant ser man ofta i förnäma slägter. — Vurmig är han väl inte Gud ske lof! men inte är han riktigt slug heller . . . i middags satt han alldrles tyst och grubblande vid bordet, och gjorde jag honom någon fråga, så svarade han derpå bakfram . . . betjenten fick ta