Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1853, sida 1

tichet, som motståndet väckt, upprepade han: Clara, hör du? Clara! jag älskar dig, älskar dig ... i den allsvåldige Gudens namn: jag älskar dig! Clara förmådde intet vidare emot honom . . . han hade fattat henne om lifvet med begge sina armar, hon lät det öfre af sin kropp sjunka tillbaka, hennes armar hängde nedåt, utan kraft . . . hon böjde undan sitt ansigte . . . förgåsves! ... hans mun fann hennes ... han höljde hennes ansigte med kyssar. Ovidande bad hon: Kuno! Kuno! han hörde icke . . . han höll henne fast i sina armar ... hennes sinnen förvirrades ... hon lät sina armar falla öfver hans skuldror ... hon drog icke mera undan sitt ansigte .. han omfattade med sin högra arm hennes hals ... deras munnar skiljdes ej mera db oss ss sr rss ss ess ..... Solen, nära nedgängen, glanste åter på en af latta moln besädd himmel, ett sriskt dost genomströmmade hela naturen, soglarne sjöngo i skogen, vattnet sorlade i talrika bäckar, en lislig grönska sargade träd och örter. Kuno var på hemvägen med Clara. Om man sade att de gingo, så vore det kanske orätt, ty Clara snarare bars af Kuno. För hennes uppeldade fantasi framställde sig blott dunkelt hvad som förefallit, hon kunde knappast erinra sig hur hon träffat Kuno ... hon skildes ifrån ho