Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1853, sida 2

— — —— ———— Utrikes Nyheter. DANMARK. Vi nämnde häromdagen att helstatspartiets seger i frågan om arfföljdens ordnande var så godt som säker. Detta omdöme asgass under den förutsättning, att blott vanlig enkel majoritet vore erforderlig för tillståndkommandet af ett beslut i saken. Men så är icke förhållandet, emedan det är stadgadt, att beslut i grundlagsfrågor endast äro giltiga, då de fattats med tre fjerdedelars majoritet. Detta förändrar fullkomligt frågans ställning. Verkliga resultatet af thronföljdfrågans andra förhandling kan anses vara, att så godt som ala utsigter till det kungliga budskapets ofördndrade antagande dro förlorade. 55 riksdagsmän hafva röstat på Larsens och Clausens förslag att blott meddela samtycke till arfsföljdens ordnande i öfverensstämmelse med Londonertraktaten; 24 för det Madvig-Monradska medelvägsförslaget, hvilket i sjelfva verket sammanfaller med budskapet. men biföll det i en litet mera, betryggande form; 48 hafva röstat emot det Orstedska förslaget om budskapets obetingade antagande. Om det nu än antages, att några af de förstnämnde 55, liksom de hafva röstat för medelvägsförslaget, äfven skola vara villige att antingen gå öfver till budskapet vid den slutliga, afgörande omröstningen, eller afhålla sig från att rösta, så kan man dock svårligen antaga detta om någon af de 48; utan tvärtom kan det anses för troligt, att detta antal blir något förstärkt. Men en fjerdedel af 151, är 37; 38 röster emot äro nog till budskapets förkastelse, och enligt all sannolikhet blifva 50 eller derutöfver emot detsamma. Det låter sig blott tänka tvenne förutsättningar, under hvilka detta förhållande kan lida någon väsentlig förändring och budskapet måhända gå igenom. Den ena är att regeringen vid tredje behandlingen såge sig i stånd att klart ådagalägga den föreburna nödvändigheten, för hvilken beviset hittills har prustit. Den andra är den, att det under tiden kunde lyckas ministeren att bibringa de riksdagsmän, som hittills röstat mot budskapet, den öfvertygelse, att det var en eller annan stor olägenhet eller fara förbunden med dettas förkastelse. Inträder ingen af dessa förutsättningar, då är det otänkbart, att de, som hittills visat sig sjelsstandiga och ståndaktiga, skola uppgifva sitt motstånd. Fädrelandet tror icke någon fara vara förbunden med budskapets förkastelse, men anser att det kan medföra åtskilliga olägenheter, dock mest för diplomaterna, så väl de utsom inländska. Minisetren och Bondevännerne hafva vunÅL)U2TLA HUu-ABAgagBggn —