Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1853, sida 2

kära Linnåa skulle få briljera litet — snart hade man anskaffat papper och blyartzpenna, och kautschuk, och vi se Linnea sysselsatt att porträttera, än den ena, än den andra af sällskapet. För omslags skull gjorde man början med komministern, fru Åkerfålt, kamrern; Reinius, herr Linjal o. s. v., och när man såg deras ansigten med den sullkomligaste likhet träda fram på papperet, gaf det anledning, än till skratt, än till utrop af beundran, än till små anmärkningar. Men det var icke svårt att se, att hufvudändamålet var att få Kunos och. Claras porträtter. Huru uppmärksamma sutto icke alla, och följde Linnta, när hon nu aftecknade Kuno? än såg man stillatigande på honom, än kunde man ej hålla sig att smyga sig fram och se om det blef likt. Mest af alla naturligtvis var Clara intresserad. Hur skulle icke den, som bar Kunos bild i sitt eget hjerta veta om det blef likt eller ej? Hon måste göra våld på sig för att ej röja huru vigtigt hon fann det i sig sjelf obetydliga Linnea hade för händer. Det var första gången hon riktigt hade betraktat Kuno — hon kunde göra det nu, utan att behöfva slå ned sina ögon för hans. Hon knappast vågade andas; hon blott såg — såg. Och när slutligen Linnea lyftade handen från papperet, och efter att några sekunder stillatigande för sig sjelf hafva