Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1853, sida 2

— ir väl skulden dertill, om ej förmynderskapet, som genom så kallade ordningsstadgar och förbud försäkrat folket, att det ej sjelf behöfde se upp, i fråga om dylika kreditpapper, hvilka just dersöre kunnat utsträckas vida mera ån om formyndarevärden aldrig funnits. Den som följer folkets framsteg i förmåga att se sig före, han bör ej betvifla, att en kongl. kungörelse, som förklarade sor allmanheten att den icke är pligtig i betalning taga andra tryckta eller graverade bankpapper än rikets stånders banks sedlar, skulle vara ett vida säkrare medel att afvanda sorluster å enskilte kreditpapper, än alla föreskrifter om huru dessa kreditpapper skola vara förfärdigade och stiliserade. För vår del kunna vi ej fatta, huru Riksbankens säkerhet kan anses vara hotad af Aktiebankens vexlar och depositbevis mer än af enskilte bankirers och köpmäns, m. fl. Kunde någonsin vår frihet i handel, arbete och rörelse lagligen blifva sådan, som den borde vara, skulle säkert dessa sednares kreditpapper tioja hundra-fallt öfverstiga Aktiebankens; och ändock vilje vi hälla tio mot ett, att Statsbankens dakerhet och realisationens bestånd då vore långt bättre betryggade, än då såsom man nu ser af en bankofullmäktig, hr von Hartmansdorsls reservation, silfrerskräcken rasar inom bankostyrelsen och han tror sig se reela fonden i Riksbanken plundrad, om folket får tillsalle att bära några räntebärande depositbevis på fickan, i stället för de räntelösa bankosedlarne. Väl är att åtminstone en fullmäktig (hr Skogman) uttalat det förnuftiga ordet, att han ej kunde instämma i pluralitetetens mening, om vidden af den verkan, som enskilte låninrättningars löpande förbindelser kunna utöfva på Rikets Standers banks metalliska kassa: ty eljest vore det beklagligt att skåda inskränktheten af vår banksförvaltnings åsigter i bankfinans. En annan fullmäktig, hr Hörnstein, som erkänt nyttan af att vexelrörelse genom banken befordras, men som lika med pluraliteten ansett de räntebärande depositbevisen kunna blifva skadliga, har sastat uppmärksamheten derpå, vatt Aktiebanken skulle få en solidare ställning, om den hade sin depositskuld endast bokförd, och alla räkningshafvare hade sig öppet, att uti Aktiebankens böcker genom afoch påföringar göra liqvider, då penningarne voro qvar i allmänna rörelsen och der mångdubblade deras rörelse. I detta sednare synes han väl hafva ratt, och det vore väl om detta af bankbolaget vid tillfälle toges i betraktande; men såväl det, som öfriga för Aktiebankens rörelse antagna kreditbruk, kunna ju endast bero af aktiebolagets eget omdöme och välbehag, och ej medelst tvång åläggas det. Den största betänklighet vi för vår del således hysa, är huruvida depositionsbevisen böra få ställas till innehafvaren såsom bolaget begärt. Vi vilje ej här ingå i betraktelsen öfI ver de fördelar och, såsom vi tro, de ännu större olägenheter, som 1756 års system, med skuldförbindelser till sedelhafvaren, medfört. Troligen åsystades dermed, att surrogera bristen på inrikes vexlar: och vi bestrida ej att vexlar böra få ställas till innehafvarens disposition. Men onekligen kunna missbruk med till innehafvaren ställda depositbevis lätt ske, såväl derigenom att en bank kan utfärda sådana utan att medel deponerats, som derigenom att enskilte kunna dölja sina insättningar (till ex. med olofligt tillgripna penningar o. s. v.) Dessutom borde en bank vara sjelf mån om att vid utfärdandet af depositbevis endast ställa dem till viss man eller ordres, emedan eljest svek lättare begås inom sjelfva banken. I Me 3 Vi vete rätt väl, att man kan begagna en enda persons namn såsom deponent af vida mera än han verkligen insätter i en bank; men som vill förtjena förtroende, ty då måste alltid flera vara med om hemligheten. Vi skulle derföre tro, att depositbevisen borde allena utsardas till viss man eller hans ordres; och i det fallet, samt då banken ej betalar räntan för längre tid än ett år, synas dessa bevis aldrig kunna blifva af den löpande egenskap, att de skada Riksbankens sedelrörelse. I sammanhang härmed torde böra anmärkes, att då den i lag föreskrefna preskriptionstiden af 10 år gäller för alla enskilda skuldförbindelser, äfven I i det afseendet Aktiebankens kreditpapper aldrig kunna få den utsträckta gångbarhet, som I Riksbankens sedlar. Då vi således ej kunna dela farhågorna för Riksbanken, och supponera, att bolaget sjelf — — — — a — Ze— — — detta är dock söga rädligt för en bankstyrelse,