Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1853, sida 1

Åttt:ÖM4zttt:Åckctkttt :c-ätttt det vidtaga åtgärder emot andra banker. Deremot innehåller lagen för rikets ständers bank al den 1 Mars 1830 följande bestämda försäkran: Enskilde stånde det fritt, att bolag inrätta, till bankrörelses bedrifvande, under iakttagande af hvad genom k. kungörelsen af den 14 Jan. 1824 redan, angående enskijde bankinrättningar är stadgadt, eller ae af K. M. och rikets ständer stadgadt varer. Bankstyrelsen har således hvarken haft i lag stadgad rätt, eller genom instruktioner föranledd pligt, att söka inblanda sig i frågan huruvida det skulle stå venskilde fritt, att inrätta bankbolag, i enlighet med hvad af konung och ständer stadgadt blifvit. Regeringens begifvande, att lemna bankstyrelsen del af bolagets ansökan och förslag till reglemente kan således ej anses såsom en följd af riksbankens rätt eller regeringens pligt; och vi lemna derhän huruvida detta bordt, såsom nu, officielt hafva skedt, då bankstyrelsen kunnat sjelf låta afskrifva handlingarne i departementet. Det vissa är, att hvarje privatoch filialbank i riket numera har samma rätt som riksbanken, att begära hos regeringen få del af samma handlingar, för att afgifva yttrande, med afseende å de redan oktrojerade bankers verksamhet, säkerhet och fördel. Saken rörer dem alla. Den andra frågan, om bankofullmäktige egt giltiga skäl, att genom en sådan anhållan bereda sig väg, att få afgifva yttrande om det nya förslaget till aktiebank, vilje vi ej besvara på ett så ampelt förnekande sätt, som den förra; ehuru vi anse att åtgärden visar föga förtroende till regeringens omsorg och förmåga, att behandla det enskilda bolagets ansökan, efter lag och till landets (sålunda äfven riksbankens) sannskyldiga nytta. Vi föreställa oss, att om regeringen i reglementsförslaget funnit något, som kunde vara vådligt för rikets ständers banks såäkerhel, hade regeringen funnit sig pligtig att deröfver infordra bankstyrelsens utlåtande; och om något befunnits ingripa i den del af riksbankens verksamhet, som ursprungligen varit dess hufvudföremål, nemligen: Att det inländska myntet må bibehållas vid dess rätta och skäliga valör, samt främmande myntsorters obilliga och egenmäktiga stegrande hindras och förekommas, (se 1668 års bankordning!) hade regeringen äfven haft denna skyldighet, och troligen fullgjort densamma. Att åter, på annat sätt än genom lagarnes noggranna tillämpning såväl i fråga om rikets ständer som enskilde, bevaka riksbankens fördel, dertill har regeringen hvarken pligt eller rätt; ja vi kunna ej ens medgifva, att rikets ständer eller deras fullmäktige i det asfseendet hafva några rättsanspråk. Vi bestrida till och med, att den lagstiftande makten, (konung och ständer tillsamman) ega att, med undantag af den uteslutande sedelutgifningsratt som 72 5 reg. formen lemnar riksbanken och i annan ordning än genom grundlagsförändring tillerkänna riksbanken fördelar, som allmänna lagen icke lemnar hvarje enskilt. Oaktadt denna vår åsigt om sträng likhet inför lag emellan Rikets Ständers bank och enskilta banker, skulle vi dock ej hafva förtänkt Bankostyrelsen, om efter tagen del af aktiebo— —— nun —