Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1853, sida 1

med i saken — ehuru väl ingen är närmare att har uttala sin opinion an den stora massan af solket, hvars rätt och välfärd här just är i fråga — utan vädjar till de maktägande, till regeringen och de närvarande representanterna, att behjerta saken och utföra den, utan påtryckning från annat håll. Detta Sv. Tidn:s bemödande och det verkligen allvarliga nit, den härvid ådagalägger, synes oss ganska aktningsvärdt. Äfven vi för vår ringa del hafva önskat och önska fortfarande på det alldrahögsta, att den närvarande representationens medlemmar måtte fattas af en högre och ädlare anda än de hittills visat; att de måtte uppgifva företrädesrättigheter, hvilka icke ens äro rättmätigt förvärfvade och ännu mindre rättmätigt bibehållna, då de så uppenbart kränka högre rättigheter i samhället. Vi hade hoppats, att bland de personer, som innehalva dessa orättmätiga företrädesrättigheter, skulle kunna uppstå ett flertal af fosterländskt och ädelt sinnade män, hvilka med glädje skulle åt rättvisan och fosterlandets väl offra egna fördelar, som strida emot båda. Ur denna illusion har dock Sv. Tidn. med ens ryckt oss, då den tillkännagifver, att till och med det nu hvilande förslaget, som innehåller den stora, i sig sjelf orimliga koncessionen, att adeln bibehålles såsom särskilt stånd, gått längre än adeln vill gå, då det föreslår 5,jelfskrifrenhetens borttagande och adelns utseende genom val inom sig. Alltså, om man får tro Sv. Tidn., hvilken utan tvifvel haft godt tillfälle att inhemta adelns tankar i detta fall, skulle Riddarhuset vid nästa riksdag ej vilja vidblifva det beslut, som vid den föregående fattades, att sjelfskrifvenheten skulle upphöra? IIvad vill då, fråga vi, adeln? Den vill måhända antaga Sv. Tidn:s förslag, att begränsa sjelsskrifvenheten, hvilken begränsning skulle bestå deri, att såsom villkor för att få begagna sjelfskrifvenhetsrätten stadgades: fast egendom af minst 20,000 rdr bko taxeringsvärde, kaptens beställning på stat, akademisk särdomsgrad eller examen till befordran inom generalstaben, artilleriet eller ingeniörkåren. Vi tro alltför väl att det ärkearistokratiska partiet inom adeln skulle gerna gå in på dessa vilkor, ty derigenom skulle man utesluta alla de demokratiska elementer, som nu kunna finnas inom Riddarhuset. Det bör nemligen ihågkommas, att Riddarhusordningen i och för sig är den mest demokratiska författning, man kan tänka sig, hvarföre ock Riddarhuset är det enda rum, på hvilket den simpla kroppsarbetaren kan uppträda och intaga säte och stämma, och det till och med Äsjelfskrifveni. Mer än en kroppsarbetare, gesäll, sjöman, ja stattorpare på landet, är hufvudman för sin ätt och kan således ej hindras, att sätta sig på riddarhusets bänkar och der rösta lika med den förnämaste och rikaste grefven och högsta embetsmannen, ehuru man vanligen genom stora summor sriköper sig från en sådan skandal. Kunde man sålunda göra riddarhusordningen till allmän riksdagsordning, skulle vi få ett statsskick mera radikalt-demokratiskt än ens de värste radikaler ännu drömt sig. Detta skulle kunna t. ex. utföras på sätt, att konun