Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1853, sida 2

sylleri ibland dem — men uppmuntrar de redlige och nyktre på ett för dem sjelfve nyttigt sätt. — Om ursäkt, min bror, ej heller jag tager några fyllhundar i min tjenst. — Det har jag hört, min bror, men det har pinat migz att höra, emedan det bevisar att ditt förnuft inser det ohyggliga i den näring, oaktadt din egennytta drifver dig att sortsara dermed. Det der kallar jag icke blott inkonseqvent, utan grymt. Jag vet att du till och med gått så langt, att du kört bort ifran dig några, som supit sig fulla just af din tillverkning. Det är föga hedrande, min vän; du har stoppat deras skillingar med lugnt samvete i din ficka, på samma gång du gjort dem husvilla. I sanning, för mitt hjerta ligger det någonting förfärligt deri, att predika nykterhet — under det man likväl oupphörligt ökar bränvinstloden. Jag far säga dig, att det der bör du aldrig tala om, ty det vittnar emot ditt hjerta och kastar en skugga på din karakter. Boijer smackade med läpparne och omgaf sig med ett helt moln af rök. — Jag talade om min ekonomi, fortfor Herner. Som den är inrättad, har jag ännu aldrig saknat arbete om vintrarne. Tvärtom har jag äfven da haft mera att göra, än hvad jag hunnit med. Men med skäl maste också jag instämma i klagomål öfver vära kommunikationer. För deras förbättrande bör äfven hvarje vän af landet på det högsta intressera sig. Nog af, inför ett klokt landtbruk, förbättra kommunikationerna genom öppnandet af kanaler och anläggandet af jernvägar, uppmuntra handeln till ett lifligare vexelbyte af varor på utländska platser, samt arbeta och hashålla för öfrigt redligt och klokt och betraktaf rikedomen sasom ett resultat, till hyilket man kommer på grund af ett helt systems alla kombinerade medel, och icke som ett blott verk af ett ögonblickets hugskott, och jag är fullkomligt öfvertygad att priserna skola hålla sig uppe. Ett pa solida grundsatser ordnadt aflärslif — innebär alltid sin egen räddning. Det kan ej sjunka — det gar oupphörligt framåt — stödjande sig vid sitt eget oberoende, bärande sin egen sramtid i sina armar.