Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1853, sida 2

—7 —t————————— Hade han det åter icke, så vore det orätt att väcka björnen som sofver. Clara kunde då lättare glömma honom. Emellertid var det skada, att han icke aftonen förut fått säga ifrån, i fall han ämnat det. Gunilla hade åter rest till sin tant, grefvinnan Svanesköld i Norrköping, grefven sysselsatte sig med sin ekonomi, grefvinnan med sin lilla Zemir och sina krämpor — Kuno förde ett ensligt lif på Ragnarsborg. Hans uppfostran var fulländad, böckerne sysselsatte honom ej längre, magister Reinius, som var inbegripen i ett större arbete, träflade han endast i bibliotheket. Hvad skulle han väl ta sig till? Han gick i skogen, med bössan på axeln. Han tog då alltid vägen förbi Björkudden, men upp tordes han inte gå, för han tyckte att komministerfrun kastade så underliga blickar på honom. Det var dessutom vid den tiden, då komministern for på sina husförhör, så att han icke kunde vara hemma på hela veckan, och huru kunde väl Kuno ensam besöka fruntimmerna? Men han fick ändå se Clara, åtminstone en gång om dagen, ty händelsen ville alltid, att hon var i fönstret då han gick förbi. Och att Kuno, för att fördrifva tiden, gick på jagt, derpå undrade ingen på Ragnarsborg, men hvarför skulle han just alltid gå åt det hållet, då det var mycket bättre