Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1853, sida 2

brefvet, såsom trossats inom den katholska läran, en förnedrande och vanärande skamfläck för kristendomen, och icke dessmindre hafva många interessen deraf sin fördel: kyrkan erhåller — inkomster, och de brottslige — Syndaförlåtelse. Jag är förvissad att aldrig någon verkligt kristligt tänkande katholik begagnar sig deraf. Under det att bränvins-lagstiftningen också för vårt fädernesland är en lika neslig vanära, existerar den icke dessmindre, försvarad af otaligt många interessen: vi hafva ett sådant interesse i de skattebidrag till staten, som utgå derifrån, ett annat i den vinst, som alla de embetsmän deraf draga, hvilkas löner bestå af natura-priestationer, och hyilkas inkomster ökas i proportion af Spamnals-prisernas stegring: vi hafva ett tredje i bränvins-tillverkarnes vinstbegär ... — Stopp, Horner! Nu måste jag göra en anmärkning, afbröt honom Boijer. Det var två landtbrukare, som hade kommit tillsammans, och som hvar och en interesserade sig för sin sak. — Var sa god, svarade Horner. Jag skall derför ej glömma bort hvar jag slutade. Du nämnde bränvins-brännarnes vinstbegär. Medgifver du att hvarje klok landtbrukares pligt emot sig sjelf och sitt fädernesland är, att sköta sin ekonomi på ett förståndigt sätt? — Det medgifver jag. — Säg mig också då hvad en landtbrukare har att göra i Sverige, i ett land med ringa kapitaltillgång Bar, svåra kommunikationer och långa vintrar? För att så hastigt, som möjligt, realisera sina skördar, måste han bränna, för att lättare kunna transportera sina tillgångar — måste han bränna; för att vintertiden sysselsätta sitt folk — måste han bränna. i — Du misstager dig, Boijer. För att sköta sin ekonomi på ett förståndigt sätt, måste han upphöra — just med att bränna; emedan, om han äfven derigenom hastigare realiserar sina skördar, lättare transporterar sina tillgångar och vinner vintertiden arbete at sitt folk, så följer likväl af den fortsatta brännerirörelsen — sämre skogar — sämre ladugårdsskötsel — sämre kreaturs-afyel — sämre skördar — och sämre arbetare. Boijer såg litet flat ut. — Men hyad vill du då att man skall göra? — Bränvins-tillverkaren lefver i ett ständigt sjelfbedrägeri. I början visa honom böckerna måhända nagon behållning, men granskar han dem under ett tioå tjugutal af år, skall han se att den så småningom astager. Inkomsten minskas neml. i samma man, som hans insernaliska sysselsättning inverkar på landtbruket, boskaps-Skötseln och arbetsfolket; och han eger slutligen blott en enda tröst. Och hvari består då den? Horner hade redan till en viss del stäfjat Boijer. — Deri — att det icke sker honom större: orätwisa än andra — emedan det går på samma sätt med dem allesammans. De gå framåt till en viss tid, och sedan oupphörligt tillbaka. — Du måste väl emellertid medgifva, att bränneriernas ofantliga konsumtion af spanmål i alla fall är hos oss det enda medlet att uppehålla spanmålspriserna, och att vi, da vi bidraga dertill, åtminstone på ett indirekt sätt gagna alla de landtbrukare, som icke sjelfva bränna, men hafva spanmäl att afyttra. — Jag tänkte just nämna denna omständighet, da du afbröt mig, och medgifver gerna, att detta landtbruks-intresse i icke obetydlig mån bidrager till bränvin-försattningens tillvaro och bestånd. Det ironiska leendet aterkom på Boijers läppar. I — Naväl, sade han, du förnekar väl ej heller att det verkligen förhåller sig så? — Jag förnekar icke att bränvinsbränningen bidrager till spanmålsprisernas förhöjning; men du förnekar säkert icke heller, att, på samma gång, den allmänna välmågan tillbakasättes på ett oroande vis, då vi, i stället för att exportera spanmäl, som vi förr gjort, nu måste ... för att fylla bränneriernas behof... importera sådan? Du förnekar väl icke vidare, att, enär rikets sedelstock derigenom — till större eiler mindre del löper ut ur landet, en skadlig aterverkan deraf måste följa äfven på spanmals-försäljarens ekonomi i allmänhet? Lägger du härtill sedeslöshetens och demoralisationens inverkningar ... så göres det dig snart nog omöjligt att kalkylera ett arbete ... och följden blir ett icke så ringa deficit i böckerna. Boijer blåste ut ett nytt tobaksmoln, utan att småleendet vek ifran honom. — Hvad vill du väl då att desse herrar landtbrukare skola göra? anmärkte han blott. Det vore roligt att höra. — Du talade nyss om behofvet af vinterarbete, om ö svåra kommunikationer. Du yet att jag aldrig kunnat förmå mig att bränna bränvln, emedan jag anser det förnedrande, på samma gång jag, till följe af min öfvertygelse, nu anser det ruinerande. I stället har jag småningom infört, du känner det sjelf, ett rationelt landtbruk, som på ett välsignelserikt sätt förökat egendomens afkastning. Emot bränvinspannan — opererar jag med min ladugård. Jag vill icke här ingå i detaljekalkyler. Du kan sjelf komma och se hvilken skillnad det är emellan min ladugård och din, och du kan da äfven få granska mina böcker i bredd med dina. Kreaturen, hvilka få en del af den kärna, som växer på mina fält, äro kärnfriska. Mina akrar äro icke så mycket, som dina, underkastade väderlekens vexlande inverkningar — emedan — du begriper skälet. Mitt folk är godt och haller af mig — emedan jag hatar A —