Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1853, sida 2

—vö—k —————— men hon sof ju så godt! hon lät anstå en timma, och lika djupt sof Clara. Hon lät anstå ännu en — Clara sof som om hon fått en sömndryck, men ett behagligt leende på hennes läppar tycktes antyda, att hon drömde. Modren gjorde nu sina slutsatser. Månne de voro riktiga? Clara blef helt förskräckt, då hon vaknade och hörde klockan slå 8. Det var dager i rummet, rullgardinen uppdragen, ljusstaken borttagen — modren hade således varit inne. Hon for upp, och klädde sig hastigt. Nu, tänkte hon, blir det vackra moraler utaf. Men hon tog felt. När hon träffade modren i köket, log denna endast. Pet hördes inga förebråelser utaf, och hur skulle hon tyda detta hemlighetsfulla leende? Upplysningsvis bör nämnas, att modren väl hade någon nys om rätta anledningen hvarför Clara sof så länge, och hennes ljus var utbråndt. Hon blott misstog sig om föremålet. Gumman trodde att det var på magister Röding Clara tänkt — att det var skiljsmessan från honom som gjort Clara orolig. Sådant kunde hon naturligtvis ingen ting ha emot. Och gumman tänkte: det är inte värdt att låta förstå något. Det der arbetar sig nog fram sjelst, mente hon. Har han allvarsamma afsigter på Clara, så låter han nog höra af sig.