Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1853, sida 2

oss innehålla så många punkter af intresse, att vi här vilja meddela en del af detsamma: Jag har icke sagt, att alla brott och laster härflyta från bränvinet; jag säger blott, att bränvines. i och med detsamma, som det beröfvar oss vart för and, försvagar var arbetsamhet och förstör var helsa, är en af de hufvudsakligaste källadrorna till all den uselhet, som rotsästat sig inom fäderneslandet. EKhuruväl jag icke tror att ett samhälle af blott ädla och dygdiga hvarken är någon otänkbarhet eller orimlighet, utan tvärtom just måste vara typen för samhällsmaximernas och Sedlighetens sträfvanden, enär visserligen icke brottet pa något sätt kan förherrliga dyaden eller behöfves, för att lära oss att inse dess värde, utan öfverallt och alltid förblifver ett djuriskt förnedrings tillstånd, nvaröfver vi rätt bittert må beklaga 088; Så hafva likväl aldrig mina förhoppningar sträckt sig Så langt, alt menskligheten nagonsin skulle hinna fram till det så oändligt vackra malet. Jag förnekar derför icke en fortgående strid, jag vill icke säga emellan det goda och det onda, utan för det goda och emot det onda; jag säger att jag icke förnekar den, och jag tilllägger att den, till följe af sin nödvändighet, också är en pligt, en skyldighet, ett lifs-vilkor för oss. Men denna strid skall vara ärlig. Man får icke gifva sig förlorad med den föreställningen, att lasten är en nödvändighet; man får icke låta muta sig med den tanken, att vi ej förma någonting; man får icke dölja sig bakom falska och origtiga förutsättningar; icke barrikadera sig bakom samhället, der samhället sjelf beträdt en klandervärd bana; icke betäcka sin egen svaghet med lagstiftnings spetsfundigheter; öppet och ärligt skall man träda fram och i första handen fråga sig sjelf, om man så uppfyller sina pligter emot Gud och sin nästa, att man står ren, icke allenast inför den menskliga lagen, utan äfven inför den gudomliga. Gör du det, fall då på knä och bed; gör du det icke, så strid med dig sjelf, tills du känner dig lugnare. Du talar om lagstiftning. Frågor gifvas dock, som, ju mera de handläggas, öfvertyga oss om omöjligheten att derutinnan komma till någon klok lagstiftning. En sådan fråga är den om brännerier och dryckenskap. De äro i sig sjelfva neml. inga brott . . . ehuru de äro mödrar till flertalet sådane . . . de äro endast sjukdomar, men af den mest förfärliga egenskap. All lagstiftning häri är egentligen, åtminstoue från moralens synpunkt, icke annat än ett slags läkare-recepter ... de göra hvad de kunna ... men den verkliga helsan aterkommer likväl aldrig, såvida icke patientens egen goda natur hjelper under, det vill här säga, vida icke en ädel nationalanda och en sann moralitet föresinnas. Föröfrigt kan samhället begå en dumhet, en orättvisa, en mensklighetens interessen kränkande handling, lika väl som den enskilde; är den enskilde nog upplyst, att inse det — så är han medbrottslig med samhället — och inför en högre — och sitt eget samvetes domare individuelt ansvarig. Katholikerna köpa sina aflatsbref, och under deras insegel anse de sig fria att begå hvilket brott, som helst. År köparen ... såvida han inser den brottsliga advokatyr, som härvid drifves med religionen ... icke dessmindre lika brottslig? Det är alldeles enahanda med verldens alla bränvins-brännare och krögarne: de betala till staten för sina aslats-bref och tro sig sedan otillräknelig för alla brott och laster, som de med sin verksamhet framkalla ; men de äro det icke. Utom den högre domaren, som en gång skall dömma dem i massa, och utom deras eget samvete, som en gang skall väcka och bestrassa dem, gifves det en samtid och en framtid här nere, som gär ren och obesniittad fram, och äfven den Skall fördöma dem. De bättre tänkande, som, i stöd af de egoistiska intressenas seger, nödgas — med bitter sorg i sin själ — på sätt och vis erkänna det lagliga i fäderneslandets allmänna förgiftning, vända dock med förakt ryggen åt giftblandarne; de fattige i armodets kojor, som i sin svaghet och sitt elände låta förgifta sin frid och sin glädje, skola, antingen i uppvaknandets eller i sin sista stund — förbanna det moraliska lönnmord, man mot dem begått. Från båda sidorna betraktar man författningen sasom en produkt af egoismens mäktiga interessen, och ät hvilken handlande personerna ge lif, verksamhet, makt. Det är också till dem man måste vända sig, till dem man måste tala, emedan de hafva löseoch binde-nyckeln i sin hand. Alltså, min bror, är det mindre till författningen jag vänder mig, än direkte till dig. Boijer omgaf sig med ett moln af tobaksrök, och på det småleende, som drog sig öfver hans ansigte, då han för ett ögonblick tog pipan ur sin mun, såg man att han icke ansåg sig öfvervunnen. — Så-å, anmärkte han, du vänder dig icke emot författningarne — utan emot producenterne. Författningar — för hvilkas nödvändighet sjelfva samhället gått i borgen, med en för alla och alla för en, skulle således vara utaf noll och intet värde. Vore man berättigad att på det sättet resonnera om ett lands lagstiftning i ett fall, så är man det äfven i ett annat, och det blefve verkligen ett vackert samhälle, det. Horner var allt för varmt lifvad af sitt ämne, för att ens märka den ton af skämt, som Boijer gaf at sina ord. — Satsen må vara vägad, svarade han, men jag kan ej frångå den. Jag är af den ömcriygelsen, att samhällena någon gång kunna besluta åtgärder, som stå i strid mot samhällets interessen, såsom moralisk personlighet, oaktadt visserligen dessa beslut kunna vara högst gynsamma för vissa . . . för oändliet mån. 7