Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1853, sida 1

hade — det föll henne nu först in — hvad skulle han med båssan, som han hade med sig? icke går man ut och jagar i kola mörkret! den bössan, den bössan! den olycksaliga bössan! hvad skulle han med den? Föräldrarne hade längesedan gått till sängs. Alla i huset sofvo. Clara hade ej ännu tänkt på att lägga sig. Hon gick ut, det var kallt, smäll kallt — stjernorna tindrade på det dunkla blå himlahvalfvet, allt var så tyst, så tyst. Clara lyssnade. Hon for till. Det hördes ett skott, men som af en kanon. Det var isen, som remnade efter det undanfrysande vattnet. Efter knallen hördes liksom en suck, långt bortåt skogen. Hundrade gånger hade Clara hört sådant födut, och icke blifvit skrämd. Nu blef hon det. För hennes fantasi visade det sig möjligt, ja till och med sannolikt, att det var ett böss-skott. Hon såg Kuno liggande blodig i skogen, hon hörde honom med döende stämma uttala hennes namn. O, jag olycksaliga, tänkte hon, jag har mördat honom! — Och åter hördes ett sådant skott. Clara for till, äfven nu, men efter några ögonblicks besinning blef hon lugnare. Icke kunde han väl skjuta sig två gånger. Nu först kände hon, att hon frös. Hon gick in. Men hennes oro ville ändå ej lemna henne. Att sofva kunde icke ens komma i fråga. Men ljuset, som bör