Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1853, sida 2

dor skassa rummet ljus. På ett stort bord — matbordet — som står midt på golsvet framför kaminen, ligger en uppslagen bok, hvari sörfattaren just nyss skrifvit på sitt nyaste arbete. På hvardera sidan om kaminen står en stol; man tager plats. Den berömde mannen är blek, ser nästan sjuk ut. Hans rödblonda hår ligger i lockar öfver hans panna, och hans ännu rödare skägg hänger långt ned. Han har ett oproportionerligt långt ansigte och stor näsa; ögonen äro mattblå, och endast vid en plötslig tankeblixt leker i dem en stråle lik kornblixten på den grå aftonhimlen. Hans konversation är en blaserad verldsmans, han visar sig sjelf föga interesserad deraf och den är i allmänhet allt för litet allvarlig. Han han öfversatt Schillers skaldestycken utan att förstå tyska språket och sätter öfverhufvud ganska litet värde på Tyskland och dess litteratur. Han värderar sakerna efter skenet och icke efter verkligheten, som i dunkla färger stirrar honom till mötes. Den lilla villa, der vi nu finna honom — en sådan villa, som han skildrar för oss i Ernst Maltravers — sjenar honom om sommartiden såsom en tillflyktsort, när han då och då vill undfly stadsbullret för att i lugn få sköta sin penna. Tyst och fredligt är det också här; äfven den flyktigaste tanke måste här kunna qvarhållas, och hvarje vaknande dröm finna en framtid på papperet. Värgrönska och blomsterregn tala väl här om hopp och kärlek, men verkligheten gör det icke. Som man vet lefver Bulwer skiljd från sin maka; trans enda dotter är anförtrodd åt fremmande händer och vacklar redan mot grafven. Hans son och arfvinge vistas ännu vid universitetet. Bulwer har således föga af lycka och glädje på sin lott, men författaren får hålla mannen skadeslös. De idealer, dem santasien här skapar, äro snillets barn och draga ut i verlden, der de finna sitt hem; hjertat stannar dock qvar och ser sig med tårar omkring, men finner intet rum, der det kan hvila ut efter dagens mödor.