Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1853, sida 1

SE EA Berättelsen lyder sålunda: En af de för gäckeri med gudstjensten samt nattvardens annammande utan föregånget skriftermål dömde Orsa-aslällinsarne, pigan Näs Anna Persdotter, var förl. Söndag, efter utståndet yvyattenoch bröd-straff, uppförd till Orsa, för att derstädes undergå uppenbar kyrkopligt; men denna förrättning slöts så, att hon besvarade första frågan i aflösnings-formuläret med ett tre gånger upprepadt neji, och således måste till länshäktet återinföras, för afbidande af ransakning och dem vid nästa ting i häradet rörande detta nya prof af trotsighet. Sannolikt kommer Dordlofya Erik Ersson, som om påskdagen skall för samma ändamål inställas i Orsa kyrka, att gifva ett likalydande svar. Dessa arma förvillade anse sig nemligen väl hafva brutit emot mensklig lag, men förneka, i enlighet med sin syndfrihets-lära, att de i och med detsamma öfverträdt Guds bud: en åsigt, som mäste ogillas, äfven af rätttänkande s. k. läsare. Anna Persdotter och Erik Ersson, hvilka äro ibland Orsa-scktens mest framstående personligheter (den förra 27 år gammal, den sednare ännu icke 20), hafva för öfrigt under sin fängelsetid visat en stilla undergisvenhet, samt dagligen från morgon till qväll varit sysselsatta med läsning, dock endast af Bibeln, ty någon annan af de i cellerna befintlige religionsböcker godkänna de icke. Naturligtvis bidrager dock denna oafbrutna läsning och betraktelse af ständigt samma föremal att i sin mån ännu ytterligare öfverspänna och förvirra deras själskraster. — En femte af de i hofrättens dom den 9 November sistlidne år inbegripne sju personer är i denna vecka införd till länshäktet. I anledning af dessa händelser innehåller Westmanlands Läns Tidning en uppsats, som lofordar den respektive kommittåens förfaringssätt (ogillande dock beteendet mot de båda körsnärerne) men dock anser föreskriften mot konventiklars hållande vara en orimlighet. Tidningen synes för öfrigt halta på båda benen och ej rätt veta hvilket parti man skall taga. Å ena sidan anser den att saken blifvit bragdt på den punkt, att den verldsliga makten synes böra anlitas; å den andra anser den att det skulle vara lika opolitiskt som okristligt om den verldsliga makten här företoge sig att utan urskiljning lagföra, dömma, sangsla och landsförvisa separatisterna. Det positiva resultat, hvartill Westm. Tidn. slutligen kommer, är att några män med nit, håg och förmåga borde uppsändas till Orsa, för att der längre eller kortare tid qvarstanna till understödjande af det ordinarie presterskapet. För vår del se vi ej mer än en verklig hjelp emot det onda, hvaröfver man klagar, d. ä. religionsfrihet. Här såsom öfver allt innebär friheten den bästa och säkraste hjelpen. Gif oss en dissenter-lag liksom i Norge; låt separatisterna få bygga sin egen kyrka och utse sin egen prest, om de behaga. Det är, enligt vår oförgripliga mening, deras ovillkorliga rattighet, hvilket blott en falsk statskyrklig lagstiftning kunnat beröfva den enskilte; och det är tillika den åtgärd, som bäst betryggar det borgerliga lugnet och ordningen. Hvad ondt vore, om de finge denna frihet, om de utan allt buller finge sköta sina religiösa angelagenheter såsom de för godt finna? Jo det onda — isall man anser det så — att hela rörelsen, om icke afstannade, dock förlorade sin fanatiska karakter och ganska säkert efter någon tid qvarlemnade ett residuum af en sann och lefvande gudsfruktan. Bästa beviset härpå lemna Förenta Staterna, eller egentligen den del af dem, som kallas Nya England, hvilkas fria samhällsskick samt 2——— BKFKFK