Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1853, sida 1

inuu — redan år 1803 d. 26 April, förklarades i ett kongl. bref, att till sådana arbetsföretag, som af kongl. maj:t pröfvas ledande till allmänt gagn och bästa, må, uppå enskilde personers ansökningar, större eller mindre arbetskommenderingar af indelte soldater få användas; dock emot sådan betalning till soldaten, att Rotehållarne ej till hans underhållande i sådant fill behöfva bidraga eller med någon kostnad derföre belungas. Detta stadgande har sedan varit ansedt såsom grund för förhållandet, och regeringen föreskref, på rikets ständers begäran, den 23 Maj 1843, för serskilda bolag eller korporationer, Åsom till sina arbetens bedrifvande icke åtnjuta bidrag af allmänna medel, att de skulle åt de rotehållare, hvilkas soldater få vid arbetena användas, utgifva en mot de besvår och olägenheter, som genom soldaternas frånvaro från hemmet rotehållare tillskyndas, svarande ersättning, hvilken kongl. maj:t ville efter sig företeende omständigheter bestämma vid ansökningarnes beviljande; samt d. 14 Jan. 1846, alt samma rått till ersättning skulle utsträckas jemvål till de tillfällen, då arbetskommenderingar ur indelt trupp begagnas af sådane enskilda bolag eller korporationer, som hädanefter kunna för utförandet af allmänt nyttiga företag erhålla bidrag af staten. Svårigheten för Regeringen, att rättvist kunna bestämma dessa ersättningar åt Rotehållarve. inses dock lätt. Dessa få, såsom nämndt blifvit, berga och vårda torpet, oftast underhålla soldatens hustru och barn; manskapet hemkommer utslitet, ibland med förderfvade lemmar, eller förfallet till lastbart lefverne. Hvem kan uppskatta de direkta och indirekta förluster detta vållar Rotehållarne eller soldaten sjelf, om han åtagit sig alt under sin frånvaro häfda torpet, berga gröda, m. m. Det synes oss derföre varit ganska rättvist, att Regeringen börjat antaga det systemet, att låta dylika kommenderingar bero på individuella öfverenskommelser. Endast på det sättet kunna soldatens och Rolehållarnes ömsesidiga sörhållanden komma i betraktande vid arbetsersättningens bestämmande. Vi hafva äfven med tillfredsstallelse sett, att Regeringen vägrat några jernvägs-bolag, att på andra vilkor få arbetskommenderingar. I vår tanka är det både rättvist och nyttigt, att soldaten, liksom hvarje annan medborgare, får bestämma priset på sitt arbete åt andra enskilde. Det är nemligen en orättvisa emot honom, att han ej skall åtnjuta den arbetslön eller de betings-vilkor, som andre arbetare erhålla; och det måste föranleda ett missförhållande i den stora arbetande klassens vilkor, att indelta armeen, till nedtryckt pris, tvingas att täsla med densamma om arbets-sörtjensten. Betänker man, att af dessa större arbeten åt Bolag och korporationer, de flesta äro ämnade att genom nyttan åt framtiden lemna bolagsmännen en ständigt stigande vinst, så är det äfven obilligt, att den samtidiga arbets-klassens arbetslön skall nedtryckas, för att rikta några enskilte. Hvad åter nyttan för det allmänna angår, så behöfver man ju blott betänka den stora mängd arbetsfärdige men arhetslöse personer, som kringstryka, med och utan så kalladt laga försvar, etatsråd uU