Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1853, sida 1

Jag har fått korgen af mamsell Sköld — ty man skall veta, att magister Röding var ett qvickhufvud, som alltid var roligt. Också kunde fruarna skratta sig förderfvade, då nu magistern med sin korg emellan händerna, neg för hvar och en af fruarna, och hade han nu börjat briljera för dessa, så ville han äfven briljera för flickorna, och så fortsattes runden, laget om. Och äfven flickorna, när nu turen kom till dem, skrattade åt magistern, men en af dem var det, som blott skrattade af en viss artighet. Det var Clara. Hon hade ett par gånger förut varit i sällskap med magister Röding, och ehuru det visserligen icke var någonting ondt uti att han så der tokade sig, så var det dock henne motbjudande, heldst magistern ofta återkom med en och samma qvickhet, och hans qvickheter i allmänhet voro al det slaget, att om man också icke hört honom sjelf säga dem, så tyckte man sig ändock hal va hört dem förut. Dertill skrattade magister Röding alltid sjelf mest åt sina qvickheter, ville alltid spela mästare i konsten att vara rolig, lät dumheter gälla för qvickheter, hvaremot ett verkligen qvickt infall kunde med latthet gå honom förbi — med ett ord: magister Röding var fadd. Ser man på slickskaran, så besinner den sig ännu. sammanskockad i rummet till venster.