Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1853, sida 1

högsta förtroende: ett förhållande, som omöjligen kan inträffa då representantkallet beror af börd, sjelfskrifvenhet eller ståndsoch klass-val. Skulle dessa önskningar en gång uppfyllas — och derom misströste vi icke! — då hoppas vi ock, itrots af Sv. Tidn:s skrämskott för hvad den behagar kalla det parlamentariska styrelsesättet, att en sådan förbättring af vår nuvarande bristsalliga, beklagligen i flera afseenden blott ett bländverk varande representativa statsförfattning, äfven skall medföra den helsosamma verkan, att Sveriges konungar, lemnande tillit och förtroende till folkets utvalde män, af fri vilja och mogen öfvertygelse, skola företrädesvis ibland dessa söka de kunnige, erfarne, redlige och allmånt aktade mån, af hvilka de, enligt besvurna lagar, böra inhemta underrättelser och råd. Ja, vi våga förespå, att då både regering och folk — genom en sådan naturlig utveckling af det representativa systemet till en med detsamma välförenlig, eller rättare sagdt från detsamma oskiljaktig, parlamentarisk styrelse — skola emotgå en lugnare och säkrare utveckling af landets krafter, än någonsin under ett — vare sig öppet eller förklädt — envalde. Vi afsluta här en artikelsöljd, i hvilken vi velat punkt för punkt gendrifva de i vår tanke både falska och vådliga läror, för hvilka Sv. Tidn. gjort sig till målsman. Hvarje uppmärksam läsare — om vi lyckats tillvinna oss någon sådan -— skall hafva funnit, att vi samvetsgrannt upptagit hvarje Sv. Tidn:s argument och besvarat det i dess hufvudtanka, strängt afhållande oss från all slags förtydning, hvilket är ett lätt och brukligt, men i vår tanke svagt sätt att polemisera. Huruvida vårt besvarande varit tlllfredsställande, eller huruvida vi lemnat någonting ännu outredt, tillhör läsaren att bedömma. Möjligheten af en så stor skiljaktighet mellan Sv. Tidn. och oss i detta utbyte af politiska åsigter, att vi ej kunnat komma öfverens i en enda punkt, synes oss bero derpå, att vi betraktat sakerna från olika utgångspunkter. Sv. Tidn. har utgått ifrån föreställningen om regentens, den regerande personlighetens, oberoende, sjelfständighet, ja maktfullkomlighet, såsom första vilkoret för all samhällsordning, hvaraf ock följden blifvit att Sv. Tidn:s försvar för det s. k. representativa styrelsesättet i sjelfva verket utgör ett försvar för enväldet. För vår del utgå vi från synpunkten af folkets väl, dess frihet och sjelfständighet, med den allmånna kulturens utbredande såsom mål. För detta mål betrakta vi regenten, likasom alla vare sig andliga eller fysiska krafter i samhället, såsom medel. Vi erkänna icke att någon enda menniska äger rättighet, att göra sin individuella vilja gällande öfver ett helt folks; men äfven folkets vilja subordinerar under en ännu högre, d. ä. Lagen, förnuftets och sedlighetens lag, hvilket ingenting annat är än Guds egen vilja. Att följa denna lag, det är frihet. Vi erkänna att folken, då de för något ögonblick slitit sig lösa ur enväldets och fåväldets bojor, i yran af lössläppta passioner, icke alltid så uppfattat friheten, utan betraktat, de ock å sin sida, sjelfsvåldet (autokratien, folksuveräniteten) såsom den rätta friheten; men dessa misstag, för hvilka de utomdess fått hårdt sota, hafva varit mycket ursäktliga i jemförelse med deras, som med kallt klod, under århundraden begagnat sin autokrati till förtrampande af både gudomlig och mensklig lag, uppoffrande för sina egennyttiga afsigter både folkens lycka, enskiltes okränkbaraste rättigheter och civilisationens utbredande. Det måste — ifall menskligheten skall framgå till upplysning och sedlighet — blifva ett slut på sjelfva möjhgheten för de mäktige att så handla. Och detta kan, efter vår innerliga öfvertygelse, ej ske på annan väg än den, på hvilken den re