Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1853, sida 1

upprest på en häll, hvilken ännu i dag kallades master Lasses klint, ty kyrkoherden Tunlund hette Lars i förnamn. Men Anders Petter var så lågmäld-, att hon med nöd kunde höra honom, der hon satt, under orgelläktaren, och om han äfven hade vackra ord, så var det ändå ingenting som gick till hjertat. Tacka visste hon då pastorn sjölfver, för ingen predikade så Jjufveligt som han. Middagen var snart expedierad; komministerfrun åt litet, kanske mindre i brist på aptit, än för att ha rum för alla de herrligheter man väntade sig hos sergeantens, Clara kunde icke äta, såsom vanligtvis är fallet med ungdom, när den väntar sig att få roligt, och den enda således, som gjorde skäl för sig, var komministern sjelf, som påstod att man borde stålsätta sig, för att icke toddyn eller punschen skulle verka alltför hastigt. Efter måltiden fick komministern sig en hal timmas permission för att taga sin vanliga mid dagslur, och under tiden skulle mor och dotter göra sin toilette. (Fortsättn.)