Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1853, sida 2

Svenska Tidningen och det parlamentariska styrekesättet. Forts.) Svenska Tidningen, stödjande sig på sina origtiga definitioner och premisser, yttrar vidare: 9. I R, (det representiva stats-skicket) åsyftar statsförfattningen, att åt samhället bereda en lugn utveckling, en af tillfälliga händelser i möjligaste måtto ostörd gång, emedan styrelsen föres af en, öfver partierna upphöjd, och af dem oberoende regent, I P, vill naturligtvis hvarje parti för alltid bibehålla makten. Men detta är ogörligt, icke blott för dess ensidighets skull, utan äfven för motpartiets afund och agg. P. är en ensidighets-styrelse, der sakerna gå på en sned, intilldess att de, som föra rikstömmarne, välta, och detta dröjer merändels icke länge, emedan stora stötestenar dertill icke behöfvas. De som åter taga tömmarne, köra jemväl på en sned, men ät ett annat håll, oeh så går det oupphörligt. Svårligen kan man väl finna en mera bakvänd förklaring öfver den representativa statsförfattningens syfte. Detta skulle nemligen, enligt Sv. Tidn., vara, att bereda samhallet en ,,lugn utveckling, derigenom att styrelsen föres af ,,en regent, hvilken Sv. T. förutsätter alltid, vara upphöjd öfver partierna och af dem oberoende. Om för samhällets Jugna utveckling icke erfordrades något annat eller mera än detta, så vore ju enräldet alldeles förträffligt. Ingen är väl mera upphöjd öfver partierna och ,,oberoende af dem, än envåldsherren. Men om nu alla folks historia visat: 1) att ingen garanti finnes för en personlighets, vore det ock en regents, förmåga, att så höja sig öfver partierna, med deras intressen, fördomar och intriger, att han kan vara alldeles oberoende af ett eller flera af dem; 2) att, med få undantag, de flesta enväldiga regenter, just fallit i händerna på det parti, hvilket inbyrdt af den mest krassa egoism, ihärdigast begagnat alla medel att åt sig, såsom hans dagliga omgifning, tillrycka och biäfven med regenter, hvilka genom egen kraft och djerfhet usurperat makten och uppstigit på thronen, stundom med de bästa afsigter att bekämpa partivälde, orättvisor och missbruk, men snart befunnit sig invecklade i de snaror, som klasskorporationsoch privat-intressen städse förstå att utlägga för de maktegande, och hvilka snaror vanligen blifva i samma mån starka och svåra att undvika, som makten är centraliserad; 4) att således, i de stater der monarkiens ärftlighet i ej obetydlig mån minskar garantien för utomordentliga personliga egenskaper hos regenten, ännu större anledning är att denna icke kan lösgöra sig från inflytelsen af partier, samt alldramest ifrån det samma partis, som förut bemäktigat sig inflytelse på hans förfäder och omgifvit hans ungdom, o. s. v. Om med ett ord det ej finnes något enda monarkiskt land, den erfarenheten redan visat, att hågst sällan monarkens personlighet allena varit tillräcklig borgen för ,,samhällets