Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1853, sida 2

I I Å det sätt, hvarpå detta ämne borde af den kristne predikanten utvecklas, i sammanhang hvarmed ett par yttranden af Luther upplästes. Såsom hr mag. Colliander sjelf från början förklarat, var här ej fråga om någon egentlig opposition, alldenstund hr C fullkomligt delade de meningar, som i de utgifna satserna voro uttalade. i På domprostens uppmaning framträdde åter hr S. A. Hedlund, hvilken de föregående gångerna fungerat i egenskap af opponent. Hr H. sökte i dag sammanfatta och draga konklusionen af hvad han hittills anfört. Ledd af samma åsigt som den preses i sin första sats uttalat: att en skrift bör bedömmas mera efter dess innehåll än efter dess författares namn — ehuru han ansåg att vid den historiska berättelsen äfven ett stort afseende måste fästas på författarens namn — hade hr H., som vid läsningen af den heliga skrift, ej kunnal tillintetgöra sitt förnuft, jemfört de olika berättelserna om vår Frälsares lefnad, och hade vid denna jemsörelse funnit tydliga motsägelser, hvarpå såsom exempel anfördes hurusom språk ur gamla Testamentet finnas i det nya orätt citerade; hurusom berättelserna om Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd, den hel. Andes utgjutelse m. m. vore af de syra evangelisterna på ett ganska olika sått meddelade, o. s. v. Med framdragandet af dessa motsägelser, af hvilka några blifvit af prases lösta, men andra ännu förblefvo outredda, hade hr H. icke velat väcka några tvifvel — han hade dertill alltför stor vördnad för traditionen, för den fromma öfvertygelse, som äger sin sällhet i att tro på hvad man från barndomen lärt att betrakta såsom heligt — men det var honom nödigt att framdraga dem, för ådagalägga det origtiga i det föreställningssätt, hvilket man så ofta hör göra sig gällande, nemligen att skrisa tens ord tagas för mycket efter bokstafven och uppfattas för litet i sitt stora sammanhang, på grund hvaraf dels många mot kristendomens anda stridande, upprörande läror härledas ifrån enstaka, efter bokstafven tagna bibelspråk, dels hela institutioner på sådana isolerade språk uppföras, hvilka man gifvit en otillbörlig helgd. Det vore icke blott — menade hr H. — katholicismen, som så förfarit, då den på ett enstaka yttrande uppfört påfvedömets babelstorn, med alla dess förfärliga konseqvenser, äfven protestantismen hade bibehållit mycket al samma falska method. Med anledning häraf hade hr H. velat yttra några ord om den 5 satsen, som handlar om dopet, men då tiden det ej medgålve, ville han blott leda sig till den andra slutsats: att skriftens ord kunna på flera sätt förstås, att man med ärlig och upprigtig öfvertygelse kan hysa en mening afvikande ifrån hvad statskyrkan behagat bestämma såsom renlärigt (orthodoxt) och att på grund deraf man borde äga rätt att få oförkränkt hysa och bekänna denna sin ärliga öfvertygelse. Efter att hafva yttrat några ord om den mahomedanska, lata tron, som är tro blott derför att den ej orkar eller ej vågar tänka, ledde sig hr H. härifrån till den sista thesen, som handlade om religionsfriheten. Denna thes framkallade en ganska liflig diskussion, dervid preses försvarade statskyrkan och den kyrkliga enheten och bestridde lämpligheten af religionsfrihet i den utsträckning, som den t. ex. vunnit i Norge. Man hade deraf, svarade preses, icke ännu i vårt land kännt något behof; deremot skulle ett katholskt proselytmakeri kunna leda till mycken oro och förargelse. I afseende å konventikelplakatet hade domprosten langesedan uttalat sin mening. med ogillande af detta lagstadgande, hvilken mening och var uppenbar i det nya kyrkolagsförslaget, och blifvit bitradd af sådane män såsom presidenten Hartmansdorsl, biskop Heurlin m. fl., hvilka underskrifvit samma förslag. I afseende å mosaiska trosbekännare hade domprosten äfven långt för detta uttalat sin öfvertygelse, att de borde äga samma rättigheter, som landets öfrige barn; blott det ville dom