Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1853, sida 2

stränder anarkien slog förgäfves, liksom böljorna af dess eget haf. Hvem hade det att tacka för sin räddning ? När Frankrikes och Tysklands ofantliga, stående armåer darrande öfvergåfvo hvarenda post, när despotisme ns mäktiga sjettrar södersletos som ett intet — månne då ett par tusen soldaters vapen hade kunnat hälla 20 millioner medborgare i styr? Nej, det var icke svärdets makt, som under den förfärliga krisen räddade Britannien. Det var, näst Gud — folkets vilja. Vid den tiden funnos ibland Englands folk många som nedböjdes under arbetets och lidandets börda, men de visste att deras lidanden voro oskiljaktiga från samhällets dåvarande ställning, och sökte icke sin räddning i demagogers fantastiska drömbilder, utan i de lugnt framskridande reformer, hvilka visa och patriotiska medborgare åsyftade. De visste att stora upposlringar blifvit gjorda för deras skull, och deras qval förbittrades icke af den känslan, att det härrörde från ett fräckt och godtyckligt tyranni. Derföre slöto de sig till ordningens sak, ty de visste att den äfven är folkets. Då visade s sig den herrligaste syn, som historien har att erbjuda — ett fritt folk, som sjelfmant reser sig för att beskydda en älskad thron. Bland Englands mänga triumfer finnes ingen mera ärofull än denna blodlösa seger, som det vunnit öfver sig sjelft! — Och belöningen har icke uteblifvit. Det gifves i händelsernas gång en reaktionens lag, som utöfvar en förfärlig hämd på våldsverkaren. Utnött och förslappad, vaknade demokratiens ande ur sin dvala, och fann sin kraft bruten. Öfverallt äro de gamla militäriska despotismerna äter upprättade, de gamla fjettrarne fastare hopsmidda än någonsin. Men absolutismens triumf har varit lika sasansfull som anarkiens, och ordningens återställande har liksom dess sall, beseglats med blod. Och hvad har Frankrikes öde blifvit, det Frankrike, som skröt utaf att vara menniskoslägtets hem, verldens själ, alla stora tankars vagga? Ett folk, förslappadt utaf lidelser och excesser, har sålt sig till den första köparen som visade sig på den allmänna slafmarknaden. Bedröslig i sanning måste förslappningen vara som följer på vilda passioners raseri, när en sådan nation kunde krypa i stoftet för en sådan man. En menedig och nyckfull tyrann, ett lastfullt och förderfvadt hof, ett kabinett, sammansatt utaf spelare och äfventyrare, ett slafviskt presterskap, en fjettrad och demoraliserad press, ett stumt, dystert och liknöjdt folk, — se der nutidens Frankrike, Napoleons och kejsardömets Frankrike! Ar detta upplysning, är detta frihet, förnuftets triumf, folkets majestät? Må ingen inbilla sig att varaktigt lugn bor under detta ordningens tomma sken! Ma ingen förvexla apatiens dvala med hvilans ljufva slummer! Den förödmjukelsen som kännes bittrast, gömmes bäst; det djupaste såret blöder minst. Deremot erbjuder England en lycklig kontrast! Dess spira föres af en drottning, på hvars rena dygd förtalet icke lyckats kasta en fläck! Våra statsmän, trots alla sina fel, hafva aldrig förnedrat sig till att smickra massornas lidelser, eller vara verktyg i despotismens händer; vår pråss, oaktadt alla missbruk, har aldrig varit laglöshetens föresprakare, eller tyranniets organ; vår kyrka, hur felaktig hon kan vara, är ännu nådens, styrkans och sanningens lefvande källa. — Svåra laster vidlåda än värt sociala system, men de hafva, Gud vare lof, ännu icke blifvit införlifvade med dess grundhvalar. Om det myckna brott, förderf och elände, som omgifver oss, ibland nästan bringar oss till förtvislan, så framskymtar ändå hoppet på en bättre framtid, ty vi hafva åtminstone icke gått tillbaka; om den sattiges tillstånd. änvu väcker bedröfvelse och oro, så står det ändå på en långt högre ståndpunkt än för 10 år tillbaka; om folkundervisning ännu alltför mycket försummas, så söker man med hvarje dag uppfylla dess brister. Lyckligt det folk, som om det icke når fullkomlighet, åtminstone sträfvar derefter! Men om vi söka draga nytta utaf framtiden, få vi icke glömma det förflutna. — Historien är en bok som alla böra läsa; det är derföre af vigt, att alla skola lära sig förstå den. Våra statsmän kunna utaf Frankrikes öde lära att egennyttig ärelystnad alltid verkar sjelfförstörande, och att den sanna storhet är oförenlig med mensklighetens lidanden. Men hos oss, ibland den arbetande klassen, i ordets rätta bemärkelse — kunna vi också draga högst vigtiga läror. En stor, om än langsam förändring försiggår omkring oss. Intelligensen och bildningen utbreda sig allt mer och mer; men i samma mån mäste äfven det politiska inflytandet utvidga sin krets. Klass-representation har aldrig vunnit sympathier hos oss. Men nu är det icke längre nog att våra statsmän stifta lagar för folket, de maste äfven göra det med folket. — Kunskap är makt; om vi lära en individ att använda sitt förstånd, skall han äfven fordra som en rättighet att dermed få granska alla samhällsfrågor, hvilka röra hans intressen som medborgare. Men med upplysning och makt följer äfven en större ansvarighet. Intet han vara farligare för samhället än den laglösa agitationen, som endast söker desorganisera och omstörta. Om vi rätt vilja fullgöra vårt medborgerliga värf, måste en varm känsla af vara pligter mot allmänheten upplifva oss! Vi måste bygga, och ej förstöra! Ett nytt tidehvarf tycks hafva börjat. Vi stå som profeten fordom, emellan de lefvande och de döda; emellan liflösa fördomar, okunnighet och partiskhet, och de kommande årens lefvande hopp. Och dubbelt vigtigt är det värf vi fått oss uppdraget, ty jag tror mig utan öfverdrift kunna säga, att mensklighetens högsta och dyraste intressen, andlig frihet, social och intellektuel förkofran, civilisationens och sanningens sak äro