Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1853, sida 2

Siehlle förklarar rent ut, att den i detta hänseende hyser en aldeles motsatt mening med regeringen, samt beklagar, att talet till en obestämd framtid uppskjutit frihetens återställande i Frankrike, Times bemöter mycket riktigt detta påstående med att åberopa Englands politiska tillstånd under de 165 år, som förflutit sedan den stora revolutionen 1688, och Förenta Staternas under de 77 åren sedan deras befrielsekrig och att, som ett motstycke dertill, framställa tillståndet i de, under det salskeligen såsom stabilt betecknade enväldet lefvande kontinentalstaterna, af hvilka det icke finnes en enda, som icke under denna tid haft att genomgå en eller flera blodiga omhvälsningar. Vi vilja fullfölja jemförelsen och påpeka den skillnad, som sörefinnes emellan tillståndet i Frankrike och det i Sardinien, Holland och Belgien, hvilket sistnämnda land förnämligast om icke ensamt har sina fria institutioner att tacka för de stora framsteg det gjort, såväl i materiel förkofran som i intellektuelt assecende. Åsven bör här vid lag ej eller förglömmas, att det varit under frihetens hägn, som Sverge tvenne särskilta gånger helat de sår, som tillfogats det af enväldet, hvilket bragt landet på branten af dess undergång. Vi hafva nu genomgått de vigtigaste punkterna i Bonapartes tal och visat huru föga deras vackra och bländande yta motsvarar deras inre halt och värde. Utrymmet vägrar oss en lika utförlig granskning af de öfriga, hvarför vi måste åtnöja oss med att påpeka de mest befängda af desamma. Det låter t. ex. något kuriöst, att höra Bonaparte förkunna sin föresats vara att sramhärda på en bana af moderation i samma ögonblick, då tjogtals personer, hvilka icke kunna tillvitas något brott, i sjelfva hufvudstaden plötsligen häktas och kastas i ett cellfängelse, medan deras bref och papper undersökas af polisen och sålunda de dyrbaraste hemligheter blottstallas för att prisgifvas åt personer, hvilkas granlagenhet är ingenting mindre än konstaterad. Den der slängen, som tilldelats de gamla partierna, kan visst vara mycket uppbygglig, men anses äfven af dem, som annars äro mycket skonsamma i sina omdömen om Bonapartes regering, för icke särdeles passande eller väl beräknad, emedan den alltför mycket påminner om den under restaurationen rådande slentrianen att skylla Voltaire och Rousseau för allt hvad som icke var vederbörande till lags. Slutligen torde det allt förhålla sig något problematiskt med de nära och aktning, som kejsaren påstår Frankrike åtnjuta hos utlännlngen! Vi hafva ännu icke yttrat vår mening om den förnämsta delen af throntalet — fredsförsäkringarne och den i sammanhang dermed bebådade armåereduktionen — hvilken det hufvudsakligen har att tacka för det goda intryck som det säges hafva väckt i Paris. Då man ännu har i friskt minne huru ogeneradt Bonaparte förut flerfaldiga gånger brutit de heligaste löften och försäkringar, och intet skäl är att antaga, att han nu fått andra, mera med moralen öfverensstämmande åsigter om helgden af afgifna löften, så kunna mannens ord icke gerna förtjena något förtroende, utan för så vidt det kan antagas vara förenligt med hans interessen, att upprigtigt mena hvad han sagt. Det blir dock en fråga för sig, hvilken redan flera gånger varit föremål för vidlyftiga undersökningar och till hvilken vi ännu en gång vid ett annat tillfälle torde återkomma. Att döma af det sätt, hvarpå den bebådade reduktionsåtgärden sättes i verkställighet, saknas imellertid ingalunda skäl att draga uppriktigheten af de afgifna fredsförsäkringarne i tvifvelsmål. Krigsministerns rundbref till alla generalbefälhafvarne rörande reduktionens verkställande innehåller, att först och främst skola alla underossicerare, korporaler och soldater, hvilkas tjenstetid tillandalöper under loppet af innevarande år och hvilka för ögonblicket af en eller annan orsak äro permitterade, Ööfverflyttas XXX —